Betyg: 5 av 6

Kaspar Hauser-myten upphör visst aldrig att fascinera, utan gestaltas i ständigt nya former, inte minst inom film och tv. Det är inte så konstigt, eftersom historien om en person som vuxit upp i total avskildhet från omvärlden och sedan plötsligt som vuxen konfronteras med samhället skapar nästintill oändliga möjligheter till spännande och komiska situationer. För att inte tala om samhällskritiska kommentarer.

I Hanna används konceptet för att skapa en märklig feministisk actionthrillersaga. Det börjar med en brutal renjakt i en skog norr om polcirkeln: blod, snö och ett par isblå ögon tillhörande en ung flicka. Det är Hanna som ­fixar middag åt sig och sin far.

Mystiken tätnar länge och väl men småningom förstår vi att han är en avhoppad CIA-agent och att de båda är extremt efterlysta. Särskilt av Marissa, magnifikt gestaltad av en iskall Cate Blanchett, som inte skyr några medel för att fånga dem. Vilket hon alltså får chansen att göra när Hanna beslutar att tiden är inne att ge sig tillkänna och träda ut i den verklighet de flesta av oss bebor.

Det blir en halsbrytande jakt genom miljöer som gör sig fantastiskt bra på filmremsa: oändliga betongbunkergångar, vidsträckt nordafrikansk stenöken, hamnområde med labyrinter skapade av hundratals fraktcontainrar. Det blir också en betraktelse över vår tids förväntningar och fördomar som ju Hanna, som inte har präglats av vår kultur, är fri från. Hon älskar ljudet av böneutrop om natten men blir inte det minsta smickrad av manlig uppvaktning. Hon har varken vett att vara rädd eller förmåga att läsa sociala koder – vilket ger henne stor frihet men också leder till ensamhet.

Hanna har också mycket gemensamt med Catherine Hardwickes grovt underskattade Rödluva, för förutom från actiongenren lånas friskt och uppfinningsrikt från Bröderna Grimms sagor – för övrigt den enda litteratur Hanna känner till. Här finns såväl varg och mormor som grym styvmor och en ung hjältinna som kämpar för att bli vuxen och fri. Och precis som jag – som enda kritiker – älskade Red Riding Hood älskar jag Hanna för dess konsekvent och bedårande genomförda genrekorsning.