Betyg: 3 av 6
Den franska författaren Anna Gavalda fick sitt internationella genombrott med romanen Tillsammans är man mindre ensam, en sorglustig historia om fyra ensamma själar som så småningom finner varandra och sig själva. Boken blev också en lyckad film med Audrey Tautou i den ledande kvinnliga rollen, i en version som var boken mycket trogen. Gavalda följde upp succén med bland annat Lyckan är en ensam fågel i samma stil. Jag älskade honom, hennes första roman, som nu även blivit film, är inte fullt lika munter.
Här möter vi Chloé (Florence Loiret-Caille), helt förstörd efter att hennes man har övergivit henne. Hennes svärfar Pierre (Daniel Auteuil), alltså hennes mans pappa, tar med henne och de två döttrarna till familjens sommarställe, fast det är vinter, för att muntra upp henne. Under kvällarna börjar han i brasans sken att berätta om sitt livs stora kärlek – som en sorts sedelärande berättelse för den tålmodigt lyssnande Chloé. Pierre mötte kärleken i den franska tolken Mathilde (Marie-Josée Croze) under en av sina affärsresor till Japan. Men i motsats till sin son, vågade han aldrig ta steget från sitt kallnade äktenskap utan fortsatte att träffa Mathilde i smyg tills hon gjorde slut – och som han nu har insett – han gick miste om sitt livs chans. Auteuil spelar en inbunden, rädd och konventionell träbock. Vad den vackra, intressanta och äventyrliga Mathilde ser i honom är inte lätt att upptäcka. Han hade väl tur.
Hans budskap, liksom bokens och filmens, är att den övergivna Chloé ska inse att skilsmässan inte är slutet utan början på något nytt. Men resonemanget haltar eftersom Chloé aldrig får komma till tals och skildra sin sida av saken. Hon älskade ju faktiskt sin man. Vore jag i hennes situation skulle jag be svärfar dra åt skogen och be honom lyssna på mig istället för en gångs skull.
