Webb-tv
Med visuell precision och känsla för detaljer porträtterar långfilmsdebutanten Mikel Cee Karlsson tillvaron och människan med utgångspunkt i ett litet samhälle mitt i den svenska urskogen.
Betyg: 4 av 6
Hälsningar från skogen är filmad i det lilla samhället Gällared i Halland – inte långt från Falkenberg – och skildrar fyra personer. Filmens nav, det medelålders paret Hans och Gun-Britt; Bertil, en skogsarbetare med passion för fotografi; samt originalet Bent, ”Guldkungen” kallad.
Första gången jag såg filmen hade jag inte en aning om vilka människorna framför kameran var, och jag rekommenderar att ni avhåller er från att läsa fakta och intervjuer. För Hälsningar från skogen ses bäst som ett dokumentärfilmspoem. Verklighetens narrativ skapar felaktiga förväntningar och, tyckte jag under min andra sittning, besvikelse.
Jag uppslukades när jag såg filmen av hur Mikel Cee Karlsson hade strukturerat fyra års filmande kring dessa till synes slumpvist valda människor. Inte lika mycket för att ge oss ett svar på vilka de är, utan för att på ett vackert vis ge glimtar ur deras tillvaro och kanske låta ana det mörker som spricker fram i alla liv när man börjar skrapa.
Under den dryga timmen klipps det mellan karaktärerna. Hans och Gun-Britt gör saker som att lägga en dekorativ sten rätt på tomten, bevistar ett barnbarns födelse (fantastisk scen), och däremellan finns antydningar och smygsupande. Bertil vandrar runt på raggarträffar och fotograferar, eller sitter – likt en karaktär som har rymt från en Roy Andersson-film – ensam i sitt hem där varje yta är täckt av inramade fotografier. Guldkungen står invirad i lakan och kungakrona i livsmedelsbutiken.
Hälsningar från skogen kan beskrivas som om personporträtten i Plötsligt i Vinslöv mötte stämningen i Farväl Falkenberg. Och precis som efter Plötsligt i Vinslöv kommer frågan att ställas om vi skrattar med eller åt dessa personer. Svaret ligger i hur filmen är gjord: eftersom porträtteringen utstrålar respekt och ömhet inbjuds vi inte att skratta åt någon.
Liksom i Farväl Falkenberg ger suggestiv musik – av bland andra José González och Hans Appelqvist – en antydan om något under villasamhället och en laddning till de vackra naturbilderna. Ljudmixen skapar också oväntade drömsekvenser, som när Hans snarkar och talar i sömnen och ljudet bär över på bilder av hur han åker till sitt jobb och ställer sig och tittar på en traktor.
Formexperimenten går igenom hela filmen: Cee Karlsson leker med snabbspolningar och klippning och omvandlar en danskurs till en tonsatt grafiskt mönster. Bäst är filmens inledning, en etablerande åkning där kameran far över villa efter villa till en visselmelodi som ger David Lynch-stämning. Men så stannar kameran upp, musiken bryts och en röst frågar vad de håller på med. ”Jo”, förklarar regissörerna, ”vi gör en film…”. Om det finns ett begrepp som metadokumentärfilm avser det denna scen.
Cee Karlsson hade kunnat klippa fram ett prosanarrativ i Hälsningar från skogen – vem gör vad och varför? Istället koreograferar han med filmens specifika verktyg tillvaron så att poesin lyfts fram.
