Hur känns det att vara i Cannes igen?

– Det var mitt mål att öppna filmen i Cannes. Därför gjorde jag filmen på mindre än ett år. Festivalen brukar beskrivas som filmens Olympiad, filmens Nirvana. Och det är sant. Här är film viktigt. Filmjournalister från hela världen kommer hit och går upp i ottan för och titta och prata om det de sett. Jag uppfattar mig inte som en amerikansk regissör utan som en filmskapare på planeten jorden. Och just nu är hela planeten jorden här i Cannes.

Du har gjort en krigsfilm som utspelar sig i det ockuperade Frankrike under andra världskriget. Har det inte gjorts tillräckligt många sådana filmer redan?

– Jag gillar ju genrefilmer. Och då tänkte jag att vore det inte roligt att göra en krigsfilm av den gamla sorten som de gjorde på 40- och 50-talen med riktigt mycket action. Vi har studerat massor med filmer från epoken, hur de klädde sig och hur de rörde sig. Det var väldigt inspirerande.

Men man kan knappast kalla filmen realistisk. Personerna, bland annat ett amerikanskt judiskt gerillaband under ledning av Brad Pitt, har ju aldrig funnits. Kriget slutade ju inte heller som i filmen.

– Man kan kalla den en judisk hämndfantasi eller önskedröm om man vill. Hade de här personerna funnits så hade det kunna hända. Det är så jag tänker.

Alla talar sina riktiga språk i filmen, fransmän franska, tyskar tyska, engelsmän engelska och så vidare. Nazistofficeraren och judejägaren Hans Landa, spelad av tyska Christoph Waltz talar alla språk.

– Jag har jobbat med det här manuset i åtta år. Jag älskar personerna i filmen. Jag har ju skapat dem. De betydde allt för mig att det blev rätt. Men Christoph var helt avgörande för filmen. Jag hade alla de andra. Till och med Brad hade tackat ja. Men hellre ingen film alls än en kompromiss. Och så dök Christoph upp den allra sista veckan av rollbesättning och vi kunde börja spela in.

Film spelar också en avgörande roll i Inglourious basterds?

– Ja, man kan säga att filmen besegrade Tredje riket, om man vill.