Betyg: 5 av 6

Årets australiensiska Oscarsbidrag var överraskande nog en tyskspråkig film. När Cate Shortland väl drivit igenom att dialogen skulle vara på tyska, kom utmaningen att regissera via tolk. Det är dock inget som märks i den här laddade historien om fem syskon på väg genom den en gång stolta Heimat som förvandlats till ett hotfullt ingenmansland. Ljudarbetet är kongenialt med det blåaktiga fotot som framhäver smutsen och skuggorna.

I samband med att Adolf Hitler skjuter sig bryter en familj upp från sitt hem i sydvästra Tyskland. Pappa SS-officeren eldar hemligstämplade dokument i trädgården, matsilvret och smyckena packas hastigt ner. En tung efter katastrofen-stämning råder från start. När det tredje riket rasar samman blir fallet hårt för dem som på ett ögonblick degraderas från herrefolk till brottslingar. De allierades sökande efter krigsförbrytare har börjat. Mörkret faller även över deras barn.

”Den slutliga segern kommer väl, mamma?” frågar Lore (Saskia Rosendahl) troskyldigt. Hon famlar desperat efter sina vuxna förebilder som nu tappar ansiktet mitt framför ögonen på henne. Mamman (en strålande Ursina Lardi) pendlar mellan bitterhet, skräck och skam, och spottar ur sig att pappan (Hans-Jochen Wagner) är en ynkrygg. Och även om Shortland lyckas få alla familjemedlemmar att väcka sympati, kan man bara instämma. ”Vati”, svettig av ångest, kan inte ens rakryggat berätta att han skjutit familjens schäfer, fastän Lore hört skottet. Små lögner trängs med stora. Dottern håller krampaktigt fast vid den sanning hon vuxit upp med fastän ”Vati” försvinner och ”Mutti” en morgon lämnar över bebisen Peter och vandrar iväg för att ange sig själv.

Lore måste föra de fyra småsyskonen 90 mil tvärs över den sönderslagna landsbygden till mormors hus vid Nordsjökusten. De är utlämnade åt den frodiga naturen, central i den forna nazistideologin. Nu mest skrämmande och rå. På ett provisoriskt härbärge tvingas Lore läsa väggtidningar med bilder på dödslägrens offer. Är bilderna verkligen sanna? Syskonen skildras varken som änglar eller bärare av någon slags ondska. De är barn helt enkelt, som hjärntvättats, men Lore ligger på gränsen. När är man gammal nog att ta ett moraliskt ansvar?

Då de räddas undan frågvisa amerikanska soldater av en ung man på flykt blir det rörigt i Lores huvud. Thomas är en ”smutsig jude”. ”Min pappa kommer att ta hand om dig sen!” varnar hon.

Thomas är inte endimensionellt god, genom att slå följe med dem som har ett spädbarn går det lättare att skaffa mat. Lore attraheras av honom. Precis som i debuten ”Somersault” (2004) problematiserar Shortland den unga kvinnans längtan efter sex, som blir ett slags flykt eller tröst. Lores första lustkänslor färgas av föräldrarnas bittra sista möten, ruttnande kroppar i ödehus och främlingar som söker tröst hos varandra. Allt är skevt och opålitligt.

Och Lore tillhör dem som måste börja hantera den skuldbörda som fortfarande bearbetas i samtidsskildringar som Barbara Alberts ”Die Lebenden” (2012).

Den lillgamla storasystern med hängselkjol blir under resans gång till en arg ung kvinna som sett och gjort alldeles för mycket. Det är en grym men fascinerande vandring vi följer med på.


Populära quizer om film:

Vad kan du om filmens bakgrund?

Vad vet du om väder och film?

Vad kan du om filmromanserna?