Betyg: 4 av 6
När den totalförlamade Ramón får frågan varför han ler så mycket, svarar han: När man hela tiden är beroende av andra lär man sig att gråta med ett leende. Gråta med ett leende är den svenska titeln på spanjoren Alejandro Amenábars film Mar adentro (Havet inom oss) och sammanfattar själva melodramgenrens känslomässiga spännvidd: sorg och glädje. Det är en film helt och hållet i Pedro Almodóvars snabbfotade, nymelodramatiska skola, den där man använder klichéer till något helt annat än sentimental underhållning: till fokuseringen på sociala tabun, svarta emotioner och svåra frågor, en moraliserande film – just så som melodramgenren var för skolans förebild, danskamerikanen Douglas Sirk.
Den svåra frågan i Amenábars film är dödshjälp, eller annorlunda uttryckt, rätten till sin egen död. Ramón, förlamad i tjugosex år sedan en dykolycka i ungdomen vill inte leva, han kämpar i juridikens snårskog – och mot kyrkans fördömande – för att få dö. Han är älskad och omhändertagen av sin familj, men hans liv saknar värde för honom själv – eller snarare inte så mycket värde att det uppväger orörligheten, den kroppsliga plågan, den andliga utarmningen. Ramón har fattat sitt beslut.
Amenábar har låtit sig inspireras av en verklig historia, Ramón Sampedros självbiografi Brev från helvetet. Men regissören diktar fritt – först och främst när det gäller det känslomässiga och erotiska. Två kvinnor förälskar sig i Ramón: Julia en advokat som tagit sig an hans fall, och Rosa som arbetar på konservfabriken i närbelägna Coruna. På melodramens språk är dessa två den utmanande Sexualiteten och den omhändertagande Modern.
Men det är inte konstruktionen man tänker på utan dramatiken. Javier Bardem lyckas skickligt nyansera ett närbildsspel som lätt hade kunnat bli monotont, och berättelsen i stort lyckas med sina koncisa övergångar och rytmiska förändringar gång på gång överraska åskådaren – en film som förnyar sig under historiens gång.
Det finns en scen där möjligheten infinner sig att Ramón bara spelar förlamad. Det rör sig bara om några sekunder och är inte viktigt för handlingen utan pekar på Ramóns överlevnadsförmåga, hans lustfyllda fantiserande. Men jag kan inte låta bli att tänka: om Fassbinder, den kritiska melodramens mästare nummer 1, hade gjort filmen hade den handlat om en kvalificerad bedragare. Och om Almodóvar, den nu levande störste filmmelodramatikern, hade gjort den hade åtminstone en av huvudpersonerna varit genuint osympatisk. Så är nu inte fallet – alla är i grunden goda. Kanske är det en kritikers griniga invändning, men filmen hade vunnit på ett större risktagande i personporträtten – en rejäl dos elakhet.
