Betyg: 3 av 6

Det är någonting med den samtida vanligheten som blir så sexigt när den fångas av en skarp blick. Det händer då och då i romaner, till exempel i Ian McEwans Saturday eller i något helt väsensskilt som Frederick Barthelmes Natural Selection. Tidens tryck mot våra liv och våra relationer får en konkretion som sätter igång givande tankeprocesser. Men det händer väldigt sällan i filmer, som så ofta är så hårt styrda av genrebetingade påbud.

Jag vet inte varför, men jag hade förväntat mig något av detta i Last chance Harvey, en berättelse om två vilsna och ensamma varelser, allt annat än purunga, som stöter ihop på Heathrow och som så småningom börjar ana en möjlig och möjligen skrämmande gemenskap i varandra.

Dustin Hoffman är Harvey, frånskild jingelkompositör vars karriär nu hänger i en skör tråd. Det frågas inte efter gediget hantverk i samma utsträckning längre. Han är i London för att gifta bort sin enda dotter, och allt blir bara fel. Emma Thompson är Kate, som gradvis har börjat ställa in sig på en livslång singeltillvaro.

Framför allt Thompson prickar tonerna med exakt gehör, och här finns förutsättningar för något mer spännande än en habil romcom för de gråsprängda. Det är onödigt och litet ovärdigt att dessa gamlingar måste trampa sig igenom den obligatoriska åkningens alla figurer, inklusive Det Missade Mötet.

Det intressanta är inte hur det ska gå, utan hur det blev som det blev.