När dokumentärfilmaren Chris Waitt än en gång blir dumpad bestämmer han sig för att ta reda på vad det är som gör honom till en så usel pojkvän.

Waitt, en ovårdad Kurt Cobain-dubbelgångare, riktar kameran mot sin deprimerade uppsyn, ringer runt till ex-flickvänner som inte vill prata med honom och ger sig därför ut för att stalka dem.

Det finns beröringspunkter mellan brittiska A complete history of my sexual failures och fjolårets svenska dokumentär En enastående studie i mänsklig förnedring. Liksom regissören Patrik Eriksson mår Waitt helt klart inte bra. Men trots att Eriksson svinar omkring i sin film så är hans beteende en triumf för svensk kontra brittisk manlighet; han pratar med vänner, söker professionell hjälp och medicinerar sig.

Det är tvärtom i A complete history of my sexual failures där varje tänkande person förstår Waitts problem – inte minst när den snart fyrtioårige regissören vänder sig till sin mamma som städar hans lägenhet och övertalar hans ex att prata med honom.

Det som gjorde Erikssons film intressant var att den filmades med mobiltelefonskamera varigenom formen blev till en del av hur det privata utforskades. Waitts film bjuder med sin klassiska dokumentärapproach inte in oss i regissörens värld överhuvudtaget. I synnerhet inte när han envisas med att bära hörlurar och mikrofon i varje scen.

Jag förstår att filmen har gjorts för den humoristiska effekten, men jag förblir helt ointresserad av Waitts penis öde och ser inte det roliga i en grabbhumor som har ältats till leda. Jag är trött på att se småfeta män utan självinsikt visa könsdelarna i dokumentärer istället för att söka professionell hjälp för sin oförmåga att växa upp. Däremot undrar jag om det inte börjar bli dags för kvinnor att börja göra intima och roliga dokumentärfilmer om sexuella problem och usel förhållandekapacitet. Kan inte Nour El-Refai slå en signal till Svenska Filminstitutet?