En ensligt tassande trumma. En gistet hoande ocarina. En duo av munspel och buspojkstämma. Knivskarp vissling och twangig Fender-gitarr. Gläfsande manskör. Hysterisk trumpet. Pistolskott. Oi-oi-oo. Wah-waaah-wah. Doff-doff-doff-ecco! Ra-ta-ta-ta-ta-ta-ta! Piouw, piouw, piouw!
Kan det där verkligen låta nåt?
Om det kan. ”Det där” är den inledande minuten av ett stycke exceptionellt inflytelserik filmmusik, plagierad och parodierad in absurdum under de senaste 45 åren. Vare sig du har sett Den gode, den onde, den fule eller inte så har du hört, kanske rentav diggat och älskat, ”det där”. Och upphovsmannen Ennio Morricone hedras nu med Polarpriset som han tar emot på måndag.
Denna minut, från Sergio Leones monumentala spaghettiwestern, kunde nog ha räckt för att placera Ennio Morricones namn i ikonografin. Men denna lilla minut är inget annat än just en sådan i en så massiv skapargärning att det gränsar till det löjliga.
När jag första gången skrev om Morricone, i samband med att en handfull av hans 60- och 70-talssoundtracks för första gången släpptes på cd, noterade jag att han vid 72 års ålder hade komponerat för cirka 400 filmer. I år blir han 82. Siffran närmar sig nu 500, och kommer att passeras under hans sjunde aktiva decennium i jobbet.
Hans kompositörskap är med all säkerhet sublimt, vare sig det handlar om schlagerpop med Eduardo Vianello eller Mina Mazzini, äventyrlig avantgarde à la John Cage, sensuella stämningar à la Burt Bacharach (som han kan ha stulit en del ifrån, eller är det tvärtom?) eller de där undersköna hymnerna han får ur sig. Ta romanzon från Bertoluccis 1900. 180 grader från all pastarelaterad cowboyfilm, samme man. Och ingen annan.
Gott, ont, fult. Morricone har gjort det hela –och på sitt eget vis. Internationellt med bland andra Brian De Palma, Oliver Stone och Pedro Almodóvar, bland landsmännen med de flesta från Dario Argento till Franco Zeffirelli. Han komponerar gärna klassiskt för sin egen skull. Den musiken kallar han ”absolut”. I Hollywood har han bara varit när de har behövt honom. Någon engelska har han aldrig lärt sig. Det har inte behövts för det han gör.
Han gör det från sin magnifika bostad nära Capitolium i Rom. Tre våningar, 1300 kvadrat (exklusive terrasser), marmor, mässing och vävda väggtapeter. En kollega på audiens gick nästan vilse i vardagsrummet, 200 kvadrat bara det.
Mitt eget möte med Morricone inskränker sig hittills till att helt kort fastna i hotell Excelsiors svängdörr i Venedig. Där på andra sidan, inglasad som en Mona Lisa på Louvren, stod en spenslig herre i hornbågat. Vi log generat mot varandra. ”Sicket geni”, tänkte jag. ”Sicken dum svängdörr”, tänkte nog han.
