Betyg: 4 av 6
Lagom till den långa kalla årstiden går två barnfilmer med ett gnistrande snölandskap som fond upp på repertoaren; isländska Ikingut och amerikanska Snow dogs. Vad som här följer är nästan pinsamt förutsägbart men alldeles oundvikligt.
Ikingut är en riktigt bra film som behandlar viktiga saker och tilltalar sin unga publik med respekt, utan att för ett ögonblick bli tråkig eller moraliserande. Den handlar om en liten fiskeby på Island någon gång för länge sedan, när landet var på väg att kristnas men ännu härbärgerade stora mått häxtro och vidskeplighet. Hit kommer en dag något som tycks vara en korsning mellan en isbjörn och en människa, sannolikt ett monster, kanske rentav en demon som orsakar kyla, svält och elände i byn. Snart visar det sig vara en liten inuitpojke som kommer att bo hos den jämngamla Boas och hans prästfamilj, trots att de flesta bybor ännu inte släppt idén om att den vitlurvige pojken som pratar konstigt måste vara roten till allt ont.
Det är en rolig, lite sorglig, välregisserad och visuellt slående vacker skildring av fördomars destruktivitet och nyfikenhetens kreativitet och om vänskap över språkliga och kulturella barriärer som faktiskt, trots dessa slitna teman, känns lika gnistrande uppfriskande som den första snön.
Vilket man inte kan säga om Disneys vänsterhandsprojekt Snow dogs som i sin hysteriska mix av Miami-filosofi, kärnfamiljshyllning och rumpskoj med spelplats Alaska blir en sörja av slask i mars.
Den huvudsakliga ingrediensen är den svarte tandläkaren Ted Brooks (överspelad av Cuba Gooding Jr) i Miami som ärver ett hundspann av en kvinna som visar sig ha varit hans biologiska mor. Vistelsen i Alaska, dit Ted Brooks reser för att hämta hem sitt arv, drar ut på tiden eftersom emotionella band knytes i all hast och längtan efter sanningen om sig själv och efter att lära sig köra hundspann blir övermäktig. Efter många turer smälter alla önskningar lyckligt samman och det blir såväl en underlydande söt hustru som många gulliga hundvalpar av det hela.
Det finns mycket som skiljer Ikingut och Snow dogs från varandra, men framför allt är det synen på den unga publiken.
Medan Ikingut talar direkt till barnen på deras eget språk, med sparsam dialog, enkel humor och lagom skrämmande sagoinslag, siktar Snow dogs ofta över barnens huvuden, till deras föräldrar, med sexuella och rasrelaterade skämt ingen unge kan begripa, en smattrande rapp dialog som är plågsamt illa dubbad och ett förringande av all problematik som faktiskt kunde ha blivit intressant. Så tänk efter innan du tar barnen med på en snörulle nästa gång.
