Betyg: 3 av 6

Det finns knappt några politiska romaner längre, skrev Juli Zeh i en debattartikel i förra veckan. Det beror, menar hon, på att vi är så ängsligt noga med att skilja mellan konst och kitsch. Eftersom politiken inte klarar sig utan kitschen, eftersom politikens kitschiga entydighet inte går ihop med den mångtydighet och flerstämmighet som är romankonstens paradgren, utesluter den seriösa litteraturen ett politiskt engagemang mer eller mindre per definition.

Mot detta kan man – och jag gissar att, exempelvis, Milan Kundera skulle göra det – invända att politiken och konsten faktiskt är och måste vara väsensskilda storheter. Icke desto mindre har Zeh naturligtvis rätt, och resonemanget gäller även filmen, vilket illustreras av Ken Loach, politisk regissör par excellence.

Thrillern Route Irish är höggradigt politisk och mer än en smula kitschig. Ämnet är det militära engagemanget i Irak, som är en hetare inrikespolitisk potatis i Storbritannien än just någon annanstans. Det filmen främst riktar in sig på är det faktum att verksamheten nu i stor utsträckning bedrivs av privata säkerhetsbolag under närmast obefintlig insyn och övervakning.

Det handlar om Frankie, som har dött under oklara omständigheter, och om hans kompis och kollega Fergus, som dessförinnan hoppade av den brutala hanteringen, som fyllde honom med ohanterlig avsmak, och som nu misstänker fult spel och mörkläggning.

Där har vi ingredienserna: dels en gåta som söker sin lösning, dels en politisk kritik riktad mot en militäroperation som bedrivs med smutsiga medel. En anställning hos något av de bolag som säljer sina tjänster i Bagdad är lockande för unga arbetarkillar utan arbete. De kan tjäna en rejäl hacka, men de tar stora risker. Och om de överlever tar de kriget med sig hem till England i form av sår som aldrig läker.

Fergus drivs, liksom hela filmen, av ett glödande och ganska grabbigt raseri. Detta raseri resulterar i slarv. Precisionen blir lidande.

Medv: Mark Womack, Najwa Nimri m fl.