Betyg: 4 av 6
Det finns en episod ur verkligheten i botten av denna berättelse om fördömelse och förlåtelse. Någon gång i slutet av 1930-talet skapade en vresig enstöring i Tennessee rubriker i nationell press genom att arrangera sin egen begravningstillställning medan han fortfarande var i livet. Han ville höra alla de rykten som gick om honom. Flera tusen människor lär ha dykt upp.
Get low diktar vidare och spekulerar kring detta kuriösa öde. Robert Duvall är Felix Bush, en bärare av mörka hemligheter: bister, fåordig och väldigt skäggig. I 40 år har han hållit sig för sig själv och ätit sina kaniner i sin skogsstuga med en mulåsna som enda sällskap. Inkräktare jagas iväg med skarpladdad bössa. Men så plötsligt dyker han upp inne i byn. Han vill köpa sig ett begravningskalas. Byborna drar sig undan, aggressivt förskrämda. Dock inte begravningsentreprenören Frank Quinn (Bill Murray), vars affärer länge har gått dåligt. Det är hårda tider, folk dör inte ens som de borde.
Murrays Quinn är en förslagen överlevare med väloljat munläder, litet av den sträve gamlingens raka motsats, men deras relation handlar mer om ökad förståelse och växande förtroende än om konflikt. Det är en glädje att se dessa båda aktörer spela med och mot varandra med förtjusning och intelligens.
Men intrigen sätter dessvärre rak kurs mot godisbutiken. Det måste bli folk av gubben; han måste till varje pris skrubbas ren och avtvingas sin mörka hemlighet, bekänna sin skuld och omslutas av den kollektiva gemenskapen. Problemet blir då att den mörka hemligheten inte kan vara särskilt mörk på riktigt. Det hela ska ju kunna lösas upp med en eller annan sentimental tår i den rynkiga ögonvrån.
Man önskar att surgubben hade fått behålla litet mer integritet.
