Den 8 november 1852 gick 57 samer i Kautokeino till desperat handgriplig attack mot överheten. Inspirerade av nykterhetspredikanten Lars Levi Laestadius hade de länge på fredlig väg försökt sätta stopp för den korrumperade spritförsäljning som länge varit så drabbande för rennäringen. Arbetsföra män blev utslagna, renar måste tas till tvångsslakt för att betala dryckesnotan. Då slöt krogen och kyrkan en ohelig allians. Nu hade samerna emellertid fått nog. Men resultatet av upproret blev förödande: två av samerna halshöggs, och deras huvuden skickades till forskning i Oslo. Skallarna returnerades för övrigt först 1997, för att till sist kunna begravas i värdighet.

Denna tragiska historia har under många år fängslat regissören Nils Gaup, själv same bördig från Kautokeino. Till sist lyckades han genom samnordisk finansiering säkra den dyra inspelningen: 53 miljoner norska kronor. Gaup har tidigare, framför allt i filmen Vägvisaren, mer än övertygande visat både sin berättartalang och förmågan att ge liv åt både historia och legend. I Kautokeinoupproret är han försiktigare, kanske mot bakgrund av sin respekt för de efterlevande. Han tycks lägga sig vinn om att skildra historien rättframt – men den ackompanjeras samtidigt av en berättarröst, bilder i ultrarapid och smäktande toner. Som film är den helt enkelt ganska konventionell.

Det är synd. För Gaups historia är väl värd att berättas – mer än många andra nordiska historier på film av idag. Den blottlägger ett tabubelagt minne, en förträngd verklighet.

Karaktärerna tecknas skarpt: den modiga och upproriska Elen Skum, hennes rättskaffens bror, spelad av Mikkel Gaup, den girige handelsmannen i Mikael Persbrandts gestalt. Mikael Nyqvist är som gjuten för sin biroll som Laestadius.

Det Gaup lyckas allra bäst med är skildringen av en övermakt som alltid undflyr. Varje gång folket äntligen tror sig ha fått sin rätt visar sig makten ändå få sista ordet – den dyker ständigt upp i ny skepnad. Samernas tvära kast mellan uppgivenhet, vrede och hopp fångas här i bilder som ändå dröjer sig kvar.