Betyg: 5 av 6
Thorsten Flinck, Sanna Bråding, Björn Almroth och Goran Marjanovic. Foto: Per-Anders Jörgensen/Memfis film
Sannolikt kommer Lukas Moodyssons nya film bli en sådan som alla pratar om men få ser, alla har en åsikt om men inte törs se. Det var ett öde som drabbade ”Lilja 4-ever” och som i än högre grad kommer att drabba ”Ett hål i mitt hjärta”, därför att den är ännu mer störande, ännu svårare att värja sig mot, ännu vidrigare. Och eftersom de allra flesta går på bio för att ha det nöjsamt och äta popcorn och dricka läsk utan risk för uppstötningar och magknip kommer alltför få att få uppleva något alldeles unikt. För oavsett vad man tycker om ”Ett hål i mitt hjärta”; alldeles unik, liknande ingenting annat som visats på vita duken, är den.
Mera liknar den i så fall, fullt medvetet förstås, en reality show, en ”dokusåpa från helvetet” som någon så träffande beskrev filmen. Fyra människor befinner sig i en sjabbig förortslägenhet. Tre av dem är där frivilligt för att spela in en porrfilm; Tess (Sanna Bråding), Daniel (Thorsten Flinck) och Geko (Goran Marjanovic). En av dem, Erik (Björn Almroth), är Daniels tonåriga son som mest sitter instängd i sitt rum med persiennerna neddragna och hörlurar fyllda med depressiv industrimusik. Man rakar sig, tvättar sig, super, sover, knullar, har matorgie, spelar tv-spel, pratar, bråkar och biktar sig emellanåt inför kameran i en garderob.
Det är ett slags förvriden studie i västerlandets vuxenlekar, där gränserna mellan verklighet och fantasi, riktigt och låtsat, kött och plast, känsla och kick har suddats ut. Skillnaden mellan en gummivagina och en kvinnas kön är minimal i en tid då man kan operera bort sina blygdläppar och sälja dem via internet. Bristen på kommunikation är fullständig när man försöker närma sig sin son genom att lära honom hantera ett vapen. Och apatin total när man smörjer in såväl analöppning som händer med bedövningssalva för att slippa känna något.
Liksom den u-båt som sonen Erik berättar om för Tess,
den som är försedd med strålkastare för att lysa upp det som finns längst ner i havet, visar kameran sådant vi inte ser, eller väljer att inte se, med blotta ögat; människan i sin mest primitiva form, reducerad till offer eller förövare eller bådadera på samma gång, utnyttjad, blottad, förfärlig i sin grymhet och sorglighet. Kameran kryper längs golvlister, dörrkarmar och inpå huden. Inklippta bilder från plastikoperationer blir nästan lite overkill, ett varv för mycket, kanske skulle filmen ha tjänat på att stanna i den kvävande lägenheten.
Men en sådan invändning är en petitess. ”Ett hål i mitt hjärta” är en gastkramande skrattspegel av vårt samhälle i dag, där det som var perversion har blivit norm och dagligen sanktioneras av medierna; porr, våld och krig. Filmen är inte lika tydlig i sitt uppsåt som ”Lilja 4-ever”, som kan ses som en politisk handling mot trafficking, utan visar snarare Lukas Moodyssons sätt att se. Här finns inga enkla svar och här utpekas ingen såsom skyldig, utan alla är offer och alla potentiella gärningsmän - även om kvinnan alltid är den som hamnar i fysiskt underläge till slut. Men så ber hon ju om det, också: ”Snälla, krama mig lite bara. Snälla, knulla mig lite. Snälla, döda mig.”
”Ett hål i mitt hjärta” befäster Moodyssons roll som den orädde nytänkaren, gränstänjaren och sanningssägaren inom europeisk film - som till fullo behärskar, och inte drar sig för att utnyttja, filmmediets konstnärliga och politiska möjligheter. Till glädje för dem som törs se.
