Foto: Nicole Rivelli
Webb-tv
Eva lägger ambitioner och karriärtankar på hyllan när Kevin föds. Förhållandet mellan son och mor är svårt redan från första början. När Kevin är femton år begår han en fruktansvärd handling.
Betyg: 5 av 6
Om man jämför Lionel Shrivers furiösa roman Vi måste prata om Kevin med Lynne Ramsays djärva filmatisering, står det hjärtskärande klart att litteratur görs av ord. Det som kommer ut mellan bokpärmarna är en enda stor fontänspya av just ord, ord i form av många och långa brev som tillsammans bildar en subjektiv partsinlaga ur en misslyckad moders förtvivlade perspektiv.
Det är den medelålders Eva som skriver till förre maken Franklin för att ge sin version av deras plågade äktenskap och havererade familjeliv. Hon vrider och vänder på skammen, frustrationen, den bottenlösa sorgen; hon försöker resonera kring sin egen skuld. Och huvudorsaken till alla tårarna är att den tonårige sonen Kevin sitter i fängelse för att ha skjutit ihjäl ett halvdussin klasskamrater och några till med armborst.
Man kan öppna denna berättelse på så många olika nivåer, alltifrån frågan om just Evas skuld – hon hade ambivalenta känslor för graviditeten och förmådde aldrig älska vare sig med eller utan reservationer – till mer övergripande frågeställningar om föräldraskap och kultur. Hur mycket av den ursprungliga vuxenidentiteten bör man överge i samband med föräldraskapet, och vad är det i så fall rimligt att förvänta sig i gengäld? Och varför skjuts det så absurt mycket just i amerikanska skolor? Varifrån kommer denna fatala oförmåga att hantera tämligen beskedliga motgångar?
Lynne Ramsay kan inte erbjuda oss någon direktkoppling till Evas psyke. Istället för brevens systematiska analys av skeendet väljer hon ett kalejdoskopiskt, taggigt, ofta ordlöst bildflöde där då och nu, före och efter massakern, ideligen växlar och växer ihop till en alltmer gastkramande mardröm.
Hon har också ett trumfkort på hand i form av Tilda Swinton, som gestaltar Evas moderliga nederlag och isande självhat med en kuslig intensitet. Relationen mellan mor och son är dels ett skoningslöst krig, dels en ömsesidig identifikation, vilket resulterar i både förbittring och en paradoxal respekt. Och JohnC Reilly är sublim som den av välvilja förblindade fadern som ingenting anar eller begriper.
De litterära kvaliteterna förvandlas här med intelligens till filmiska.







