Betyg: 5 av 6
I inledningsscenen till Undergången – Hitler och Tredje rikets fall ser vi hur Hitler på prov dikterar ett brev för Traudl Junge som sökt plats som hans sekreterare. Hon klarar inte att följa hans ordkaskader men får jobbet i alla fall av en välvillig Führer, han har fattat ett slags faderligt tycke för henne. Scenen vänder skickligt på filmhistoriens mest berömda spelfilm om Hitler: Chaplins Diktatorn från 1940; där är diktatorns sekreterare snabbare än sin arbetsgivare som i stället framstår i löjets skimmer. Så sker inte i Undergången; här är Hitler ömsom stillsamt charmerande, ömsom avgrundslikt skrämmande, en dubbelnatur som älskarinnan Eva Braun sammanfattar till Traudl strax innan sin död : ”I femton år har jag känt Hitler men aldrig förstått vem han egentligen är.” Som filmpublik vet vi det lika lite efter denna film, men det är heller inte syftet.
Regissören Oliver Hirschbiegel och hans manusförfattare Bernd Eichinger har inte velat skapa psykologisk förståelse – det finns gåtor utan svar – utan skildra det komplicerade spelet kring Berlins fall i april och maj 1945, hur krigsslutet tedde sig för människorna i Hitlers underjordiska bunker under Rikskansliet. Resultatet har blivit en både märklig och imponerande kombination av mardrömslik krigsepik och klaustrofobiskt kammarspel, med Bruno Ganz som Hitler i en rollprestation lika omöjlig som drabbande stark.
Inför Undergången är det svårt att inte tänka på tidigare filmatiseringar av Hitler och nazismen, svåra ämnen och inte minst därför lockande, både för filmindustrin och filmkonsten. Man kan till en början konstatera att vi här slipper den försåtliga glidning i äkthet som engelskpråkiga Hitlerfilmer nästan alltid tycks föra med sig; den schabloniserade Hollywoodnazismen à la Schindler‘s list ersätts här av något så mycket mer skrämmande och verkningsfullt: ett genuint, tyskspråkigt försök att visa hur det egentligen var. Undergången är en film gjord ett halvsekel efteråt men ändå på något vis ”inifrån”.
Filmen har affischerats som det första tyska försöket till ett intimt porträtt av Hitler. Men
det finns åtminstone två viktiga föregångare: ryssen Alexander Sokurovs i Tyskland inspelade och mycket bisarra Moloch (1998), och tysken Hans-Jürgen Syberbergs Hitler – en film
från Tyskland (1977), ett mästerverk.
I jämförelse med dessa två – ingen av dem har fått någon större publik, de är alltför udda till formen – är Undergången traditionellt berättad. Men den är inte enkel till sitt innehåll. Vi får inblick i de komplicerade politiska och känslomässiga turerna kring Führern, den alltmer desperata och inbördes stridande militärledningen, och den alltmer verklighetsfrämmande diktatorn själv, hans verbalt exakta, paranoida vredesutbrott, hans tillfälliga öar av lugn och samling.
Repliker faller skoningslöst, som de citat ur historiska källor de är. Albert Speer säger till Hitler: ”Ni måste stå på scenen när ridån faller”. Det är en tolkningsfråga om det var det han gjorde när han tog livet av sig själv och Eva Braun 30 april, utan att följt uppmaningarna att lämna Berlin och utan att ha kapitulerat formellt. Eller Magda Goebbels som säger ”Jag vill inte se mina barn växa upp i ett land utan nationalsocialism” strax innan hon förgiftar sina sex barn.
Vi får en enastående känslig närstudie i nederlagets och undergångens dynamik, dess grandiosa (själv)destruktivitet, dess underliga pendlingar mellan klarsyn och vansinne, förtvivlan och upprymdhet. Inte minst blottläggs nazismens tro på ”ödet”, en av mänsklighetens mest fasansfulla tankefoster.
Hitler själv är den fixpunkt som allt kretsar kring, hans självmord skapar en ofantlig lättnad men också en ofantlig sorg. Hur något sådant är möjligt lyckas filmen faktiskt, om inte förklara, så i varje fall göra trovärdigt. En liten stillsam scen där Hitler dekorerar pojksoldater tillhör de starkaste.
Ett ankare i berättelsen är den på många sätt naiva Traudl Junge (Alexandra Maria Lara), som vi får se överleva sammanbrottet och lyckas lämna Berlin. Hon skrev en bok om sina erfarenheter med titeln I Hitlers tjänst, som varit en viktig källa till filmen. Det är också hon som uttalar filmens allra sista ord, i en intervju strax innan hon dog vid hög ålder. Hon blickar tillbaka på sin egen aningslöshet, ”Jag visste ingenting om vad som pågick i Tredje riket, de sex miljoner judarna som avlivades tillsammans med så många andra från andra folkslag”, säger hon men tillägger att det inte är någon ursäkt, man kunde ta reda på de faktiska förhållandena – hon var delaktig i det som skedde.
Och Bruno Ganz som Hitler, prestationen har med rätta hyllats som enastående. Jag föreställer mig att han som skådespelare nalkats sin uppgift på det enda möjliga sättet: som en främling inför det obegripliga som ska få oss att tro på vad han gör och säger med maximal styrka. Han lyckas med det.
