”Är nostalgi den post-celluloida erans officiella hashtag?” twittrade en kollega nyligen när ännu en ny film flörtade med stumfilmsestetik. Och, visst, nostalgin är tydlig trend i ett medium som idag återföds från kemiskt till digitalt och famlar efter sin identitet.

”Holy motors”, den franske regissörens Leos Carax första långfilm på ett decennium, ligger i samma flöde. En smula nostalgisk, men främst ett snyggt brottargrepp på 120 år av världens modernaste konstform; en limousinetur som är ömsom filmhistoria, ömsom uppgörelse med den flytande gränsen mellan auteurens privatliv och filmer.

”Holy motors” inleds av Carax själv som drömmer om en biograf där publiken somnat framför en actionfilm, och avverkar sedan sitt Godard-komplex, namnlekar (Carax föddes Alexandre Oscar Dupont) och den infekterade relationen med Juliette Binoche, som spelade mot hans ständige huvudrollsinnehavare Denis Lavant i ”Ont blod” (1986) och ”De älskande på Pont Neuf” (1991).

Det är också med blinkning till sin mest kända film som Carax låter en sekvens i ”Holy motors” utspela sig på en annan bro i Paris: Lavant gör rollen som Oscar, en man som kliver ur en limousine och förklädd till rysk gumma tigger på Pont Alexandre III.

Så fortsätter det; filmen är en rad scener där Oscar spelar olika personer: efter nästa ombyte i logen/limousinen, där skådespelaren likt en Lon Chaney (”Mannen med tusen ansikten”) sminkar sig, bär han en motion capture-kostym; en grodmansliknande dräkt med sensorer för att skapa rörelse till datoranimationer. De följande scenerna drar en surrealistisk tråd från tidiga vetenskapsfilmer till 3D-teknik. Och landar i en pornografisk sexscen mellan två drakar.

Att ”Holy motors” är galet referensfylld betyder dock inte att filmen är referenstyngd. Eller ens parafraserande – nej, den som hatar fingrar-i-luften-citat får här sitt lystmäte i blod och ben. För hos Carax finns alltid det primala; i hans filmer ligger kärleken som urkänsla och sprattlar som en outsider i moderniteten – en ande i maskineriet.

Det är smart, kritiskt, roligt och visuellt njutbart. Och man behöver varken kunna filmhistoria eller Carax för att bli underhållen. Men vet man att Kylie Minogue gör rollen som skådespelerskan Jean Seberg, och att ”Till sista andetaget” från 1960 (där Seberg spelade en huvudroll) var en revolution möjlig att genomföra på grund av ny teknik, då inser man också att Carax i samma andetag som han är nostalgisk blickar framåt.

Och att han i slutändan är realist – för utan den digitala revolutionen hade aldrig en strulig, ekonomiskt problematisk, regissör kunnat göra en film som ”Holy motors” idag.