Betyg: 3 av 6
En gammal kvinna som minns sin ungdom medan hon lyssnar på Billie Holiday och en ung kvinna som skär sig i armarna till Soundtrack of our lives. Har de något gemensamt? Den frågan ställer Henry Meyer i sin tredje långfilm. Den senaste var Ellinors bröllop som kom 1996.
De båda kvinnorna stöter ihop i ett hus som ska renoveras, där de är de enda hyresgästerna. Lilly (Gita Nœrby) vägrar flytta från sitt mångåriga hem till ett äldreboende. Sandra (Tuva Novotny) är placerad där av socialvården. Det visar sig förstås att de har mer gemensamt än de kunde ana. Båda har blivit svikna av män. Lilly vågar inte berätta om sitt livs stora kärlek för sin dotter Rebecka. Sandra vågar, efter att ha blivit dumpad av sin pojkvän, inte lita på sina känslor för Marek, en av husets illegala polska byggnadsarbetare.
Henry Meyers manus bygger framförallt på en väl genomarbetad dialog uppblandad med minnesglimtar från Lillys ungdom och korta utflykter till Sandras samhällstjänst på Myrornas lager. Ju närmare de två kvinnorna kommer varandra ju mer inser de sina egna och varandras livslögner och förnekelser medan behovet av självinsikt och förändring växer.
Fyra veckor i juni är ett kammarspel för två stjärnor och med så säkra aktriser som Ghita Nœrby och Tuva Novotny i rollerna är det svårt att misslyckas. Det som inte sägs rakt ut i bild eller dialog, låter de oss ana genom sitt mångfacetterade spel. Men inte ens de två kan hindra filmen från att i längden upplevas som något enahanda – den utspelar sig så gott som uteslutande i och runt huset. Och även om man kan respektera Henry Meyers ambition att låta historien ta sin tid för att utvecklas drar det allt för långsamma tempot till slut ned betyget.
