Betyg: 4 av 6

Vilken sorts brunt det handlar om framgår av den flytande bruna sörjan under förtexterna. Toaletter är också en återkommande ingrediens. Killinggänget går mot förväntningarna och gör en seriös film och samtidigt inte. När deras humor fungerar som bäst, som i mästerverket ”Torsk på Tallinn”, är den både satirisk och hjärtskärande på en och samma gång. Men den nya filmen – eller filmerna – är flera nyanser svartare. För det här är fyra små filmer om igen, fast ihopklippta. Det finns inga gemensamma personer i ”Short cuts”-anda, däremot ett gemensamt tema: svek, framförallt föräldrars svek mot sina barn. En sorgesång över Sverige.

I den del som utspelar sig i ”Dalarna”, har en avliden stjärnkusk arrangerat sin egen buddistiska begravning hemma i herrgården. Hans röst läses av Peter Carlsson. Sören, som han heter, är av gränslös Simon Spies-typ, har tjänat kopiöst med pengar och lagt ned kopiöst med damer, men tyckt att de tre sönerna varit tråkiga. Nu ska han trycka till alla en sista gång. Den äldste sonen Tony, spelad av Jonas Inde, slåss med sina demoner utan att man i grunden begriper mer än att det handlar om en kombination av frånvaro och övergrepp.
Betydligt bättre fungerar ”Hotell Brunn”. Återigen står två världar, far och son, mot varandra. Richard (en skallig Henrik Schyffert) har i protest mot sina föräldrar, det vulgära trolleriparet Kim och Kelly, byggt det smakfulla och samtidigt livlösa hemmet/hotellet vid havet. Där bor han med sin lika perfekta som svala hustru, spelad av Anna Björk. Föräldrarna, spelade av Iwar Wiklander och Karin Ekström, är helt bedårande. Men tillsammans med mammans danska älskare är de en enda stor pinsam plump i protokollet. Deras smaklösa liv, symboliserat av en trästatyett av ”Hadar Cars” som aldrig hittar sin rätta placering, slår in en avgörande kil i den blanka fasaden.

I ”Skåne” befinner vi oss hemma hos det knäpptysta radhusparet Johan (Robert Gustafsson) och Anna (Maria Kulle) som sittande i var sin tv-fåtölj läser samma Henning Mankellbok, när de inte lagar mikromat. Johan jobbar på en förbränninsstation där han avlivar och eldar upp djur. Här tror man att man äntligen ska få skratta, men mot detta parodiska par ställer Killinggänget en mycket ensam och osedd son, vilket gör att Gustafsson, liksom i ”Skenbart” återigen i bandage efter en olycka, känns felplacerad.
I ”Göteborg” slutligen befinner vi oss på en matlagningskurs som utvecklar sig till en gruppterapi, där medlemmarna avslöjar sina innersta hemligheter för varandra. Hemligheter som sträcker sig från det rent absurda, Johan Rheborgs Ernst har väldiga problem med sin karisma, till det avgrundsdjupa, Ulf Brunnbergs Olle har svikit sin familj i grunden. Båda är strålande men befinner sig inte i samma film.

Och det är filmens återkommande problem. De komiska inslagen är inte integrerade i allvaret, utan blir hängande i luften. Den balansgång mellan det nattsvarta och det galghumoristiska som Todd Solondz uppnådde i ”Happiness” uppstår bara styckevis här.
Killingänget är bara hur begåvade som helst som manusförfattare och som skådespelare. Scenografi (Louise Brattberg) och kostym (Kicki Hander) är geniala. Leif Benjours Sverigebilder är slående. Allt finns där. Killingänget hade utan problem kunna göra fyra långfilmer av sitt material om de bara renodlat det. I sin nuvarande form blir ”Fyra nyanser av brunt” overkill på alla plan. Både för långt och för kort samtidigt.
När filmen ska visas i SVT kommer den att klippas om, har det sagts. Kanske visar man varje historia för sig. Jag tror de skulle vinna på det.