Betyg: 3 av 6
Förväntningarna inför uppföljaren till fjolårets succéfilm om den omåttligt populäre unge Harry Potter är förstås enorma, i synnerhet som många anser att böckerna, hittills fyra, bara blir bättre och bättre för varje ny del. Men nej, tyvärr, det här är alls ingen märkvärdig film.
Sommarlovet är nästan slut och det är dags för den nu tolvårige Harrys andra år på Hogwarts skola för trolldom och häxkonster. Men någon vill hindra honom från att fara tillbaka, en tragikomisk liten husalf vid namn Dobby är beredd att ta till livshotande knep för att få Harry att hålla sig borta från Hogwarts, där faror sägs vänta. Harry låter sig dock inte stoppas utan återförenas lyckligt med sina skolkamrater Ron och Hermione, professor Dumbledore, skogvaktaren Hagrid, spöket Nästan huvudlöse Nick och de andra originalen i skolan. Det dröjer dock inte länge innan märkliga saker börjar hända. Någon tycks verkligen vilja döda Harry, en efter en blir eleverna förstelnade och vår unge hjälte visar sig ha magiska krafter ingen har anat; onda krafter, ormviskarkrafter, som hör hemma i ärkefienden Voldemorts släktträd. Rykten om att Hemligheternas kammare har öppnats sprids och med dem otäcka idéer om de renrasiga häxornas och trollkarlarnas överlägsenhet och ”smutsskallarnas” - de med vanliga människor, mugglare, i familjen - mindervärde.
Det är onekligen en bra historia, fylld med såväl äventyr, spänning och humor som tankeväckare, men tyvärr lägger filmen alldeles för stor vikt vid det förstnämnda. Medan föregångaren öppnade porten till en helt ny värld av magi och förunderligheter, leder ”Hemligheternas kammare” rätt in i en Indiana Jones-djungel befolkad av jättespindlar, basilisker och andra äckliga varelser, en värld där det är den hetsiga jakten snarare än sökandet som leder till målet och där den fysiska kampen ersatt den mentala kraftmätningen mot ondskan. Alldeles för mycket action, alldeles för lite magi.
Nu finns ännu en och annan scen kvar som höjer filmen, inte minst klassens första lektion i växthuset, då sticklingar av mandrogoror, läkeväxten vars skrik dödar, ska planteras om. Och här finns de hänförande, påkostade miljöerna kvar - Hagrids kaotiska stuga, den skräckinjagande förtrollade skogen och särskilt flicktoaletten, den i särklass vackraste vattenklosettinrättningen jag någonsin sett.
Så finns här också en uppsättning fantastiska skådespelare, de allra flesta kända redan från den förra filmen. Allra mest glänser Kenneth Branagh i rollen som Gyllenroy Lockman, den nye magistern i försvar mot svartkonster, vars mallighet och fåfänga överträffar det mesta - och vars okunnighet och feghet småningom rätteligen avslöjas. <br />Det vore således orättvist att påstå att ”Harry Potter och Hemligheternas kammar” är en dålig film - den är mer välgjord och mer underhållande än det allra mesta som produceras för barn. Den är bara så mycket mer slätstruken, mer alldaglig och mindre magisk, än föregångaren. Men, vilket inte får glömmas, min nioåriga medrecensent tyckte filmen var fantastisk.
