Betyg: 4 av 6
28 år efter Tron kommer nu Tron legacy. Medan originalet var en innovativ pionjärinsats är uppföljaren en megafranchise inom en övermättad genre. Vilket dock inte gör den mindre sevärd.
Sedan sist har computersnillet Kevin Flynn (återigen Jeff Bridges) mystiskt försvunnit. Hans nu vuxne son Sam (Garrett Hedlund) lever ut traumat genom våghalsiga mc-åkturer och sabotage på pappas firma Encom, numera styrt av profithajar utan vision. En dag dyker ett spår upp. Sam följer det och sugs, precis som far en gång, ut i en sanslös cyberrymd av onda program, dödliga krigare och väna sirener. Här finns också pappa Kevin, som har vistats här sedan försvinnandet, samt, icke att förglömma, CLU, ett program ursprungligen skapat som Kevins avbild men numera Tron-världens onde ledare. Striden kan begynna.
Och så fars, flygs, flängs, susas och svischas det genom ett digitalt universum så imponerande att man kan överse med ett manus som pendlar mellan banalt och krångligt (jag har ännu inte helt fattat varför filmerna heter Tron när detta bara är en bifigur) och ett skådespeleri som knappast får någon oscarnominering. Lite humor vore också önskvärt; en ganska Dude-aktig Jeff-replik om sabbad zen är vad vi får, samt en småskönt Bowie-lik cameo från Michael Sheen med Cheshirekattleendet i topptrim.
Men sinnena njuter likafullt. Ljuset, djupet och ljudet (signerat Daft Punk) är en tripp. Tekniken brister bara när Jeff Bridges renderas i ”ung” version. Här ser det onaturligt ut, rentav smått obehagligt. I ”nutida” ålder, roligt nog, liknar han Steve Jobs en smula och, äventyret till ära, klädd i vitt.
