Betyg: 6 av 6
Allt börjar och slutar i Turkiet, under en högtid till minne av Abrahams offer till Gud. Det är mer än bara en snygg etnoreligiös dekor, för Vid himlens utkant rör sig genom två länder och relationer mellan sex karaktärer, tre föräldrar och deras vuxna barn. I Bremen köper änklingen Ali (Kurtiz) sex av den prostituerade Yeter (Nursel Köse). Hon flyttar in hos Ali och lär känna hans vuxna son Nejat (Davrak). När Yeter dör åker Nejat till Istanbul för att hitta hennes vuxna dotter Ayten (Yesilçay). Ayten, som är inblandad i en terroriststämplad organisation, har flytt till Tyskland. Där träffar hon tyskan Lotte (Patrycia Ziolkowska) och flyttar in hos hennes mamma Susanne (Schygulla).
Det här är skissartade, men dramaturgiskt välavrundade, karaktärer öppna för läsningar, något som passar en berättelse genomskuren av perspektiv. Här finns förutom generationsfrågan ett klassmedvetande och olika aspekter av nationstillhörighet, kulturell som legal. Förhållandet mellan Lotte och Ayten har drag av medelklass- och i-landsskuld, och Nejats position som professor i germanistisk och Goetheälskare är en hel Tysklandskommentar i sig. I en vacker symbolisk scen köper han en tysk bokaffär i Turkiet av en turk som längtar hem till det tyska språket. Precis som i den fantastiska Mot väggen tar Akin helt enkelt sjumilakliv från det statiska sätt som ”invandrare”, ”integration” och ”multikultur” skildras i europeisk film, och erbjuder läsningar av identiteter som något dynamiskt.
Allt detta må låta som en torr föreläsning, men det som skiljer en mästerlig film från en film som är för intelligent för sitt eget bästa är underhållningsvärdet. Akin blandar action, politik och känsligt kammardrama med pretentioner, och han väver ihop det oklanderligt: Historierna löper tidsmässigt parallellt och karaktärernas öden berör varandra på liknande vis som i exempelvis Babel. Det underlättar rytmen i filmen och kittlar nyfikenheten, men blir aldrig till ett självändamål.
Akin har också gjort en pricksäker rollbesättning, toppad av två veteraner som knyter Vid himlens utkant till respektive lands filmtraditioner. Hanna Schygulla (spelar bland annat i Fassbinders tv-serie Berlin, Alexanderplatz) blir här en symbol för en europeisk föräldrageneration som tappat kontakten med sina barn. Den turkiske skådespelaren Tuncel Kurtiz, en man med fler rynkor än gubbarna på yoghurtpaketen, har en lång meritlista i Turkiet och gör här en utmärkt ensam änkling. Båda fyller verkligen upp sitt lilla utrymme.
Filmen utspelar sig i genomtänkta miljöer anpassade till karaktärerna. Tillsammans med det vackra fotot (signerat Rainer Klausmann) ger det en förhöjd känsla av en lite snyggare vardag. Fyra scener står ut för mig: kameran som glider över porrattiraljerna i Yeters mörkröda arbetsrum medan vi hör samlagsljuden (som påminner om en nyckelscen i Ingmar Bergmans tyska film Ur marionetternas liv); en panorering över en bensinmack på turiska landsbygden som kunde höra hemma i en amerikansk 70-talswestern; Schygulla som berättar om ett besök i Istanbul för tre decennier sedan, medan kameran filmar det nattliga neonet och stadsljusen.
Och så min favorit – ett hotellrum filmat snett uppifrån med orörlig vidvinkel, som från en övervakningskamera, vilket resulterar i att en karaktärs intensiva sorg förmedlas utan att det blir klibbigt närgående.
Vid himlens utkant är något så ovanligt som en komplex samtidsfilm öppen för flera läsningar, som också ger en direkt och stark filmupplevelse första gången man ser den.
