Betyg: 5 av 6

Ärligt talat: hur kul är det där med åldrande egentligen? Vi har en hel industrisektor med ”Mappie”-tidningar och liknande otyg som vill övertyga oss om att det är ett enda långt härligt självförverkligande.

Den åldrige Lenny Savage (Philip Bosco) är för sin del mest förbannad och skriver snuskigheter med bajs på sin badrumsvägg. När hans sambo sedan kollapsar och dör mitt i manikyren, måste man hitta ett nytt boende åt honom.

”Man” är i det här sammanhanget Lennys båda barn, Jon (Philip Seymour Hoffman) och Wendy (Laura Linney), en universitetslärare i drama och en opublicerad pjäsförfattare, som blir så illa tvungna att engagera sig i en pappa som alltid har varit höggradigt frånvarande och som nu är på väg in i demensen med god fart.

De installerar honom på ett ålderdomshem och försöker efter förmåga vänja sig vid den nya situationen. Hon drabbas av samvetssmärtor, han ser mer krasst på saken: Det handlar om att dö.

Om pensionärstillvaron ter sig glädjefattig, framställs inte heller medelåldern som särskilt mycket att hänga i julgranen. Inget av syskonen Savage är direkt någon affischperson för fungerande relationer eller något som ens liknar ett familjeliv. Bägge trampar mest vatten.

Men pappans oförmodade uppdykande och deras intensifierade kontakter med varandra sätter trots allt igång en förändringsprocess som åtminstone kanske är en liten aning löftesrik.

Låter det här dystert? Familjen Savage – som gott kunde ha fått behålla originaltiteln The Savages – är en ljuvlig film efter ett med rätta oscarnominerat manus, fylld av intelligent humor och helt utan kladdig sentimentalitet. Här vankas en realism som aldrig är vare sig skrikig eller grottig, utan bara lyhörd för alla fascinerande nyanser i det alldeles vanliga.

Det skadar naturligtvis heller inte att regissören Tamara Jenkins förfogar över ett eget Dream Team i form av Philip Seymour Hoffman och Laura Linney: så begåvade och samtidigt så lojala lagspelare att bara det är rörande.