David Frost möter Richard Nixon. Vad som pågår i Nixons huvud intresserar hela världen, men Nixon ser en intervju som en enkel flirt med media. Frost/Nixon har ett rafflande manus och briljanta skådespelare.
Foto: UIP
Webb-tv
Frost/Nixon är en filmatisering av Peter Morgans succépjäs med samma namn, i regi av Ron Howard.
Betyg: 5 av 6
Hans revolutionerande satirprogram under 60-talet banade väg för vad som skulle bli Monty Python. Hans djuplodande intervjuer med alla från Muhammed Ali till shahen av Iran var pionjärmedia på högsta nivå. Ja, den brittiske tv- och lebemannen David Frost blev snabbt väldigt tongivande – ansåg inte minst Frost själv. Till irritation för några, inte minst i de egna leden. Nästa gång ni till exempel ser Eric Idle spela hänsynslöst självgod programledare så håll gärna en viss förebild i minnet.
Det är i den linjen ganska roande att Michael Sheen i Ron Howards flyhänta filmatisering av Peter Morgans West End- och Broadwayhit stundtals tycks göra en variant på Alan Partridge, pratshowvärden från Knowing me, knowing you och andra komedipärlor. För Sheens Frost är inte omedelbart den skarpe utfrågaren av Christian Barnard eller Golda Meir, utan snarare en smilande sprätt i jacketkronor och italienska loafers, alltid redo att främja sin karriär till varje pris, en karriär som i mitten av 70-talet är i dalande.
Det är här Richard Nixon träder in på scenen.
Vad som pågår i hans huvud vid det här laget intresserar inte bara Frost utan även det mesta av USA och även omvärlden. Så Frost förfrågar en intervju. Och Nixon, med vag koll på Frost, svarar ja. Dags för lite mediaflirt, tänker han, dags för lite PR för en kommande memoar där brännande oklarheter gällande ett kontroversiellt presidentskap snyggt och prydligt ska (bort)förklaras. En brittisk smågnagare i en munsbit, tänker han, med en fin hacka som dessert.
Frank Langellas Nixon är tung och lite trött men fortfarande den ”Tricky Dick” som media dubbade honom till redan på 50-talet då han tog sig ur en mutskandal med hjälp av en hundvalp vid namn Checkers. 25 år och ett Watergate senare är han ganska säker på att kunna hålla ställningarna.
Två agendor, två uppgifter att växa med. Åt vinnaren: världen i ett ostron. Spelet kan börja.
Hur det gick vet eller kan man lätt slå upp. Icke desto mindre bjuds vi en härlig anrättning, tack vare i princip samtliga inblandade.
Sheen skiner, Langella lyser, men de fina insatserna är legio. Här finns Toby Jones som legendariske agenten Swifty Lazar som förhandlar fram 600 000 dollar (8 miljoner i dagens värde) till Nixon för intervjun. Här finns Kevin Bacon, rörande i sin militära nitiskhet som Nixons stabschef. Stiliga Rebecca Hall är på alla plan en smart playgirl för Frost att leka ihop med. Slitstarka Oliver Platt, Matthew Macfadyen och särskilt Sam Rockwell är Frosts tålmodiga redaktion, förutan vilken…
Och bakom kameran, den kanske störste stjärnan, ordsättaren Peter Morgan med ännu ett saftigt manus, i klass med hans The Queen häromåret. Och Ron Howard, regissören. 1977, det år som detta utspelar sig, debuterade han med biljaktsrullen Blåst till tusen, en film med betydligt mindre raffel än här.
Frost/Nixon är ett högst njutbart historiedokument, fullt av fin tidsanda. Jag skulle tro att såväl Morgan som Howard är väl medvetna om de friheter de har tagit sig för ett gott flyt med olika inlagda darlings (en god cigarr i BOAC-747:ans 1:a klass-bar, ett partaj med Hefner och Neil Diamond) och även ett par rejäla uppdiktningar i handlingens centrum (ett visst telefonsamtal sticker ut). Mellan raderna uppmuntras den intresserade att själv gå vidare för hårda fakta. Mellan raderna skulle jag också tro att Howard uppmuntrar till en parallell med en mera sentida amerikansk president med en del bråte i garderoben. Historisk film säger ju ofta lika mycket om den tid då den spelats in som den tid den vill skildra.
Huruvida Howard vill hävda att Nixon kanske inte var så dum om man drar sagda parallell ska vara osagt, men sådana reaktioner har visst redan förekommit, och mer än en gång.
