Betyg: 4 av 6

Här är den första nya X-Men i en tänkt prequel-trilogi. Britten Matthew Vaughn, regissören bakom den ärtiga Kick-Ass, har tagit över efter Brett Ratner, vars senaste installation X-Men: The last stand samme Vaughn kritiserade hårt. Jag hade gjort det hundra gånger bättre, gick han ut och sa och får nu chansen.

God hjälp har han av en fräsch ensemble, ledd av James McAvoy som den unge Charles Xavier, blivande Professor X, och Michael Fassbender som Erik Lehnsherr, blivande Magneto. Sällskap får de av Jennifer Lawrence från Winter’s Bone (Raven/Mystique), January Jones från Mad Men (Emma Frost/White Queen) och Nicholas Hoult från Om en pojke och En enda man (Hank McCoy/ Beast). Som ryslig fiende syns Kevin Bacon och som CIA-man i svart Oliver Platt. För att nämna långt ifrån alla. Ett hippt gäng är det.

Det handlar om hur mutantsupergruppen bildades och snart splittrades upp på olika sidor av den goda saken. Författarna – som verkar ha kungligt roligt med perioden – startar i kalla krigets tidiga 60-tal (med ett par starka andra världskrigsflashbacks). Det blir Bond-stämning över Fassbenders naziförbrytarjakt mellan Genève, Argentinas pampas och Miami. McAvoys idealistiske Xavier spelas som av en ung John Mills eller Alec Guinness. Inför en stundande Grisbuktskris (rejält historieutmanande inskriven) sitter USAs president och alla hans män i ett krigsrum identiskt med det i Dr Strangelove (nu i färg!). Och January Jones. Känns hon rätt i detta 1962? Gissa om.

Brister saknas inte. Ett gäng nyrekryterade mutantkids, om än bitvis sympatiska, skär sig lite i tidsandan. Sedan är det allt det där om Utanförskapet. Du är inte ensam. Du är fin som du är. Vem bestämmer vad som är normalt. De scenerna är många och pekpinniga och slöar ner tempot i en redan för lång film, bland annat på bekostnad av ett par karaktärer som knappt hinner presenteras.

Men fördelarna uppväger. Särskilt första halvan är väldigt flott hopsnitsad.