Betyg: 4 av 6

Natten till den 16 juni 1942 började en styrka på 9000 franska poliser att på order av den nazistvänliga Vichyregeringen samla ihop judar i Paris för deportering. 13000 människor, främst kvinnor och barn, fördes till Vélodrome d´hiver där de hölls under vidriga förhållanden innan de fördes först till franska koncentrationsläger och därifrån vidare till dödslägren i Polen.

Tidskriften Combat lämnade följande vittnesmål från platsen:

”Vel d´hiv såg ut som en scen från helvetet. Åtta tusen judar campade där, de levde bokstavligen i sin egen avföring, utan något att äta och dricka under tre dagar. Män dog, kvinnor födde. Skriken som ljöd hindrade grannskapets invånare från att sova under tre nätter.”

Den scenen är väl återgiven i all sin monumentala vidrighet i Roselyne Bosch film som på franska heter La rafle, räden eller razzian. Den svenska titeln syftar på det tyska uttrycket ”Nacht und Nebel”, natt och dimma, den tid på dygnet – tidigt på morgonen när folk inte hunnit vakna – då nazisterna genomförde sina razzior.

Bosch skildrar de franska judarnas öden under andra världskriget genom Familjerna Weismann och Zygler, som in i det sista vägrar att tro att det ska hända dem något ont. De är ju ändå fransmän.

Minstingen Nono Zygler är den som filmen igenom ställer de rättframma frågorna som ingen vill svara på: som varför han inte längre får åka karusell, leka i parken eller gå till lekskolan. Svaret är att han bär en judestjärna.

Det har gjorts ganska många filmer om andra världskriget och om Förintelsen vid det här laget och man kan inte säga att den här filmen skildrar vad som hände på något nyskapande vis. Judarna framställs genomgående som varma, familjekära och musikaliska.

Den tjocka grönsakshandlerskan som ropar rasistiska okvädningsord över de judiska buspojkarna och den rakryggade läraren som inte tillåter någon diskriminering i klassen känner man också igen från andra filmer. Det nya är att den utspelar sig med Eiffeltornet och Sacre Coeur som bakgrund.

Scenerna från det judiska livet i Maraiskvarteren varvas med spelscener där de franska samarbetsmännen, statschefen marsalk Pétain och premiärministern Pierre Laval, schackrar med de tyska överbefälhavarna om judiska liv. Helt i onödan visas däremot efterkonstruerade journalbilder med Adolf Hitler och Eva Braun (med skådespelare i rollerna) där det glada umgängeslivet i Berchtesgaden ställs mot de pågående grymheterna i Paris.

Det är också min största invändning mot I gryningens timmar – att den är så konventionellt för att inte säga ibland också schablonmässigt berättad.

Men den djupnar allteftersom verkligheten förförvärras. Lille Nono är återigen vårt öga när judarna förs från Velodromen i Paris till de franska koncentrationslägren i Loiret. Den kristna sjuksystern Anette, som gör allt för att förbättra förhållandena för de internerade, får representera det goda Frankrike. Det fanns också många fransmän som gömde judiska lansmän och räddade deras liv.

Tyvärr överlevde ingen av dem som fördes till Velodromen och sedan vidare till Auschwitz. Det är ett faktum, som filmens regissör tycks ha svårt att acceptera. Istället slutar filmen med ”ett ljus i tunneln” som om det vore lättare för åskådaren att ta till sig ohyggligheterna om åtminstone en klarar sig.

Per Agne Erkelius har beskrivit samma historiska händelse i sin roman Hotell Galicja, där en dödssjuk författare försöker ta reda på sanningen om vad som hände den 5-årige judiske Franck i Paris 1942 genom att lägga pusselbit till pusselbit. Det är en minst lika stark beskrivning men utan lyckligt slut.

Den judiske författaren Yehuda Bauer talar om en begynnande Holocaust fatigue (förintelsetrötthet) efter alla framställningar av Förintelsen i populärkulturen, det vill säga i romaner, filmer, tv-serier och tecknade serier. ”Det är ett övergående intresse och kommer långsamt att avta” tror han i Judisk krönika. Vi får hoppas att han inte blir sannspådd.

I gryningens timmar är i vilket fall ett äreminne över alla de 13000 fransmän som fördes bort den 16 juli 1942.

Medv: Mélanie Laurent, Jean Reno m fl.