När Oscarsakademin 2004 flyttade tillkännagivandet av sina nomineringar från februari till januari så miste filmfestivalen i Berlin ett tungt moment. Borta var vips en frenetisk mediecirkus kring de mitt i festivalen avslöjade guldnamnen, varav flera personligen fanns på plats i flott aftonstass.
Hollywoodbolagen upptäckte ju snart att de kunde spara stora pengar på att inte flyga över stjärnorna. Och på den vägen är det. I år syns två studiofilmer, Coens True grit och thrillern Unknown med Liam Neeson och Diane Kruger. Det är allt.
Istället har man fininställt siktet på auteurer, gärna yngre och i vardande. På röda mattan syns Gabourey Sidibe eller Zoe Kravitz, nya ansikten med mer eller mindre independentkoppling, eller friska ”world cinema”-krafter som Semih Kaplanoglu och Claudia Llosa (vars farbror för övrigt nyligen fick Nobelpriset i litteratur). Visst har de funnits här också tidigare men i dag känns det som om de har mera plats och det gör avsaknaden av storstjärnor lättare att bära.
Desto större är saknaden efter en av årets jurymedlemmar, vars stol nu symboliskt står tom. Han är inte förhindrad av sjukdom eller av arbete – särskilt inte det sistnämnda. Jafar Panahi, framstående iransk regissör av filmer som Den vita ballongen, Cirkeln och Kvinnor offside, får inte resa till Berlin. Han får överhuvudtaget inte lämna sitt land på 20 år.
Han är även belagd med ett lika långt yrkesförbud, under vilket han inte heller får ge några intervjuer. I sex år ska Panahi dessutom sitta i fängelse.
Domen avser ”förberedande av konspiration med avsikt att begå brott mot landets nationella säkerhet och propagera mot den islamiska republiken”. Specifikt ska iranska myndigheter ha hört ett rykte om att Panahi, som stöder oppositionsledaren Mir Hossein Mousavi, planerat en film om 2009 års tumultartade och hårt kritiserade presidentval i Iran.
Till Berlin kom häromdagen ett öppet brev från Panahi med raderna ”De har berövat mig tanke och skrift under tjugo år men de kan inte hålla mig från att drömma. (...) Jag underkastar mig min fångenskap och de som fångat mig. Jag kommer att leta efter en manifestation av mina drömmar i era filmer, jag hoppas i dem kunna hitta vad jag själv har berövats.”
Ett antal evenemang, inklusive visningar av hans filmer, tillägnas Panahi under årets Berlinfestival, alla är stödaktioner för regissören och för de landsmän som delar hans öde. Som yttersta symbol för hyllandet av Panahis filmkonst och fördömandet av behandlingen av honom bär många i Berlin nu en liten björn på sitt rockslag. Björnen, festivalens symbol som alltid har varit röd, är i år grön efter den färg som blivit synonym med Mousavis rörelse.
Frånvaron av glittrig glamour på en röd matta är något Berlin klarar sig bra utan. Frånvaron av en handgripligen censurerad regissör av betydlig kvalitetsfilm är värre, var än man befinner sig. Bästa möjliga har gjorts av situationen, med stor takt och i den fria kreativitetens namn.
Man ser fram emot mera av samma slag, gärna med Panahi i den tomma stolen, gärna med en färsk film under sina oklippta vingar.
Vill han ha på sig flott aftonstass så går det säkert också bra.
