Webb-tv
Han och hon förlorar sin lille son, som leder till att hon drabbas av fruktansvärd panikångest.
Betyg: 5 av 6
Lars von Trier är den som ständigt vill överraska sina åskådare. Även när han, som han sagt i intervjuer om sin nya film Antichrist, gör film för sig själv, för vissa inre bilder, fantasier, fobier, kanske för att befria sig från dem, är han den drivne spelaren med publikens lust och olust. Det medför en alldeles särskild tydlighet i hans berättande, känslan av att hela tiden vara på väg mot ett bestämt mål. Det är bara det att vi sällan vet vilket förrän vi kommit dit.
Antichrist börjar som ett intimt relationsdrama mellan en kvinna och en man. Han är psykoterapeut och spelas lysande av Willem Dafoe, hon är kvinnohistoriker och spelas lika lysande av Charlotte Gainsbourg. Paret förlorar sitt lilla barn genom en olyckshändelse, samtidigt som de i rummet bredvid barnkammaren är inbegripna i passionerat sex. Hon drabbas av en depression och vill inte leva längre; han, sansad och omhändertagande, tar hem henne från sjukhuset där hon tagits in, för att – som den terapeut han är – leda henne tillbaka till livet. För den skull reser de båda ut i till ett sommarhus i vildmarken. Men här kryper Ondskan allt närmare. En skräckfilm tar form; för Nature is Satan’s Church, som Gainsbourg säger, med vad som visar sig vara självinsikt.
Dualismen mellan manligt och kvinnligt, gott och ont, lust och död är filmens teman som varieras i denna von Triers visuellt vackraste film, intill den outhärdliga slutpunkten där allt övergår i fasa. Naturen visar sig vara dräktig med död. I det Tarkovskijinpirerade skogsavsnittet vidgar sig filmen till kosmisk världsförklaring, utan att fördenskull lämna tvåsamhetens klaustrofobi. Som i Bergmans Skammen eller Persona kommer allt ont i världen från ett litet, litet frö i människans inre.
Eller snarare från kvinnans inre. För här får misogynin apokalypsens form.
Antichrist bygger på en blick: en man, klok och eftertänksam, betraktar en kvinna, känslosam och irrationell, och ett offer, för omständigheterna, för kulturen, och inte minst för sig själv. Sådana kvinnor betraktade med en likartad blick är Bessie i Breaking the Waves och Selma i Dancer in the Dark. Båda dessa filmer har jag känt stor skepsis inför, just för deras grova och känslovädjande polaritet mellan manligt och kvinnligt. Kvinnorna fungerar där inte olikt hötorgskonstens bilder på gråtande barn: sårbara offergestalter som ger betraktaren säkerhet och styrka.
Sådan är också Gainsbourgs kvinna i Antichrist. Till en början. Men sedan avslöjar hon sitt verkliga inre: hon är häxan som till och med velat sitt barn ont. Det är som om von Trier nu bryter igenom det kitschigt inställsamma i vissa av sina kvinnoporträtt – liksom det fyrkantiga i vissa av sina mansporträtt – och låter fantasin flöda fritt, med storslaget resultat.
Slutet iscensätter på ett ohyggligt sätt den dolda sidan av (den manliga) fantasin om kvinnan som offervarelse som måste räddas av den starke, förnuftige mannen. Allt vänds till sin motsats. Men det är ändå mannen som går segrande ut ur könskampen. En uråldrig patriarkalism segrar i en sinnrik och mycket medveten provokation mot tron på Kvinnan och Naturen som det godas tempel.
