Betyg: 4 av 6

Ferzan Ozpeteks senaste film – hans åttonde – handlar om en italiensk familj som driver pastafabrik i staden Lecca, Apulien. Yngste sonen Tommaso står i centrum för berättelsen – eller gör han verkligen det? Filmen tar sin början i en minnesbild, som hör farmoderns förflutna till: ett synnerligen dramatiskt minne från hennes bröllopsdag som, föreställer man sig gärna, åter och åter kommit igen i hennes tankar liksom det gör i olika fragment i filmen. Så småningom sluts cirkeln emellertid. Alla tider har med ens blivit samtidiga, och de redan bortgångna tråder dansen i samma rum som de ännu levande.

Om detta gäller för intrigen gäller det också lika mycket för själva filmen. Här finns reminiscenser såväl från en klassisk italiensk regissör som Luchino Visconti (eller för den delen Ettore Scola) som från en sentida skandinav som Thomas Vinterberg. Familjemiddagen, där alla mörka hemligheter med ens utsätts för fullt och skoningslöst dagsljus, har med åren blivit något av en filmisk urscen, som tycks låta sig varieras i det oändliga. Och givetvis, som den svenska filmtiteln antyder, finns här mer än ett stänk av inspiration från Almodóvar. Dels är homosexualiteten det tema som bringar familjen till sammanbrottets tröskel, dels finns här också åtskilligt av det slags fetischism som är lätt att identifiera med Almodóvar: inte minst gäller det högklackade damskor…

Måhända är filmen som helhet därmed föga originell. Det hindrar inte att den uppslagsrikt lyckas fånga upp en rad teman som i sin tur verkligen förmår fängsla sin publik.

I Ferzan Ozpeteks tappning vacklar samtidigt hela berättelsen en smula mellan dels det konstnärligt förtätade och obegripliga, dels det intima, psykologiskt grundade kammarspelet, och till sist även burleskerierna. Men ytterst formar filmen ändå en synnerligen sevärd helhet, där den bakåtblickande dimensionen adderar något väsentligt till dagsaktualiteterna. Historien räddar här nuets relativitet. Dessutom är det en såväl välspelad som förtätad film.