Betyg: 6 av 6
Bang, bang! Xavier Dolan låter Dalidas italienska version av Nancy Sinatras gamla örhänge vara Almodóvar-dramatisk signaturmelodi till sitt färgmatchade triangeldrama, där förälskelsens förhöjda verklighetskänsla går i slow motion på gatorna i Montreals Mile End-kvarter. I 2010-talets hipster-version av Jules och Jim blir två vänner i 25-års-åldern, Francis (Dolan) som är gay, och Marie (Monia Chokri) som är straight, besatta av den löjligt snygga, manipulativt flörtande Nicolas (Niels Schneider). Alltihop inleds med ett citat av den franske romantikern Alfred de Musset: Den enda sanningen är kärlek bortom allt förnuft. Pretentiöst? Kanske, men passion är ju sällan sansad, inte ens om den knappt existerar i verkligheten. Les amours imaginaires, De inbillade kärlekarna, heter den här filmen på franska. För här handlar det om den obesvarade sorten, och mer om bottenlösa bekräftelsebehov än tvåsamhet.
Niels Schneider är en levande avbild av en romersk Adonis-staty (och sätts på skyhög piedestal även rent bildmässigt) men är faktiskt inte framletad av en rollbesättare utan är regissörens kompis (och hade en liten roll i hans föregående, svartare film, debuten I killed my mother). Han förblir en ganska diffus karaktär som dock uppenbart triggas av sin effekt på Francis och Marie. Det blir en hård och bakom omsorgsfullt utprovade spegelminer desperat kamp för att komma närmast och snärja den ouppnåelige med unika presenter, smarta referenser och perfekta frisyrer, samtidigt som de älskvärt ger varandra tjuvnyp och tvetydiga komplimanger. Tragikomiskt nog – och, ska poängteras, det här är absolut inget renoldlat ångestparty utan har sin beskärda del av Allenskt gnabbande – är det uppenbart att adonisen när som helst kommer att tappa intresset för trånandet och kattfajtandet.
Utan att tjata för mycket om att Xavier Dolan skulle vara ett ”underbarn” (han är alltså 21 år, och båda hans filmer har premiärvisats i Cannes, merde); om hans ålder märks är det på sättet att ta sig an ämnen som olycklig kärlek och rastlöst vintage-botaniserande på så blodigt allvar, och komma undan med det. Och på hur han så obekymrat uppfinner hjulet på nytt; accentuerar detaljer som ett par nervösa händer krampaktigt nedstuckna i jackfickorna; ljussätter med mörkrumsbelysning; på suveräna men enkla överlappningar mellan ljud och bild och på hur Marie klär sig; som Audrey Hepburn ner till minsta hårnål, men det är för ansträngt och överklätt. Inte minst när hon finner sig omgiven av lite mindre neurotiska jämnåriga i vanliga kläder.
Historien varvas med fejkat dokumentära inslag där människor i 20-30-årsåldern pratar av sig om attraktioner och relationssituationer och distansförhållanden som fallit platt på nära håll; dejter som urartat; Kinseys skala över sexuella preferenser och, roligast; Anne Élisabeth Bossés bakelitbågade Woody Allen-flicka som uppgivet jämför sig själv med Glenn Close i Farlig förbindelse. Det lägger till en nivå, bryter upp och leker med den laddade stämningen och sätter frankt ord på det som pågår. I botten finns också dokumentationen av Marie och Francis nattliga möten med sina respektive älskare; vanliga, dödliga och snälla partners som får svälja irritation, likgiltighet och förnedrande nog får vara en axel att gråta ut mot när det inte går som planerat med Nico. Gräset ser som bekant alltid lite grönare ut på avstånd.
Det blir intressant att se om Xavier Dolan kan toppa det här med sin kommande Laurence Anyways, som verkar bli lite mer queer. Det enda man kan vara riktigt säker på är att det inte håller med så här mycket slow motion i en film till.
Medv: Xavier Dolan, Monia Chokri, Niels Schneider m fl
