Betyg: 3 av 6

Ebbe Carlsson var, som Anders Isaksson skriver någonstans i sin bok om mannen som blev en affär, en Balzacfigur. Han var uppkomlingen från provinsen som slog huvudstadens politiska elit med häpnad med sin charm, sin framfusighet och sitt välsmorda munläder, och som i kraft av sitt presskort snart kom och gick som han behagade i Regeringskansliet.

För att bygga sin position utvecklade han en raffinerad strategi som påminner om hur man bygger ett aktiekapital med hjälp av maximal belåning. Ebbe snackade sig till ett visst mått av prestige inom politiken, en prestige som han sedan skickligt blåste upp och såg till att överföra till andra konton, till exempel inom polismyndigheten, vilket resulterade i än mer av uppblåst prestige som han såg till att återföra till politiken för ytterligare uppblåsning. Och så vidare.

När de transaktionerna hade snurrat tillräckligt många varv, var hans ställning sådan att han kunde driva såväl regering som polisledning framför sig och skapa sin egen hemliga utredning av Palmemordet i syfte att medelst avlyssning följa det diffusa PKK-spåret till gåtans förmodade lösning (och en belöning på 50 miljoner kronor).

Ingenting kunde gärna vara mer olagligt, och när affären exploderade blev fallet hårt. Makten vände honom ryggen, helt enligt romanens dramaturgi.

Denna snygga och prydliga Ebbefilm återberättar effektivt många av anekdoterna om Ebbe och låter många av dem som följde hans framfart på nära håll komma till tals. Kommentarerna är ofta underhållande. Anders Ferms välbevarade förbittring är uppfriskande.

Men en Balzacfigur kan bara fungera i en Balzacvärld, och i det avseendet är filmen sorgligt försagd. Varför får Ingvar Carlsson inga skarpa frågor om sin egen inblandning i affären? Och hur kan det absurda fenomenet Hans Holmér passera närapå opåtalat?

Ebbe Carlsson spelade enligt de oskrivna reglerna i ett socialdemokratiskt Ankeborg med en genompolitiserad myndighetsapparat. Det är en nog så intressant sida av saken.