Betyg: 3 av 6

Just som Jacob Jankowskij ska ta sin veterinärexamen och förföra skolans snyggaste tjej smular tragedin sönder hans spirande framtidsdrömmar och livet tar en helt annan vändning. Han hamnar på en kringresande cirkus och lyckas tack vare sin dödsföraktande kaxighet bli den nyckfulle cirkusdirektörens nye favorit.

Så inleds ett drama som inte sparar på ens en knivsudd krut när man vill röra biopublikens känslor. Glödande passion mellan sympatisk fager yngling och skör underskön cirkusprinsessa – omöjliggjord av ond cirkusdirektörs vansinniga svartsjuka. Vackra och gulliga djur som plågas och räddas. Spektakulära cirkusnummer som utförs utan skyddsanordningar.

Att detta drama utspelar sig i depressionens USA skapar goda förutsättningar för ytterligheter: de lyckligt lottade badar i förbjuden champagne medan de mindre lyckligt lottade, som de lyckligt lottade skor sig på å det grymmaste, går under. Det är vinna eller försvinna som gäller. Och lika hård framstår cirkusens värld: Här finns inget utrymme för det mediokra, för halvsjuka djur eller blödiga människor; här glittrar man, här strålar man, här toppresterar man – eller slängs, bokstavligen, av tåget av Starke Adolf.

Och krutet räcker ganska långt; åtminstone en timme lever jag gärna i denna absurda, onda värld där bländverk och verklighetsflykt är allt. Jag vill rentav ha mera. Men i stället börjar filmen sacka, gå på tomgång, ta ännu några varv som redan tagits och jag tappar fokus, blir sval och ointresserad.

Mycket är det nog rollsättningens fel. Robert Pattinson fungerar fint som kysk och mystisk vampyr i Twilightserien, men som passionerad älskare är hans stelhet och sneda leende föga övertygande. Påfallande ofta ser han rentav så enfaldig ut att den handlingskraft och intelligens hans rollkaraktär förmodas besitta blir skrattretande.

Det blir också lite beklämmande när filmens verklige hjälte så fullständigt överskuggas av sin antagonist, den djävulske cirkusdirektören spelad av Christoph Waltz. Vi känner igen hans karaktär från Tarantinos Inglourious basterds även om komiken här knappast är lika avsiktlig. Och naturligtvis är Reese Witherspoons roll som vemodig superstjärna med en sky av vita lockar och liten paljettdräkt den minst intressanta: beroende, passiv och förutsägbar.

Det blir liksom lite för mycket av det goda – såväl som av det onda – lite för tidigt och på ett alldeles för gravallvarligt vis för att bli riktigt bra underhållning. En smula självdistans skulle inte ha skadat.