Betyg: 3 av 6

Tony Gilroy har en meritlista som väcker förväntningar. Han har skrivit manus till de snygga och smarta Bourne-filmerna, vilka hör till de mer sevärda inom actionfacket. Dessutom har han både skrivit och regisserat Michael Clayton; en thriller med fler bottnar och mörkare djup än man rimligen har rätt att vänta sig.

Duplicity är dels uppföljaren till denna ambitiösa debutfilm, dels en returmatch för Julia Roberts och Clive Owen, som spelade två svekfulla älskande i Mike Nichols svarta relationsdrama Closer.

Allt är således uppdukat för fest. Men utan att på något sätt vara en dålig film, är Duplicity ändå en svår besvikelse. Den komplexitet som gav Michael Clayton en sorgsen tyngd är ersatt med kokett krånglighet.

Han och hon är inledningsvis anställda av olika underrättelsetjänster: han MI5, hon CIA. De möts på ett ambassadparty i Dubai, och det ena leder till det andra i form av en hotellsäng där han så småningom vaknar upp drogad, muddrad och blåst av sin farligt förföriska kollega.

Fanns det någon äkthet och ömse-sidighet i den attraktion som ledde till denna obäddade säng? I många år grubblar han, tills de två plötsligt stöter ihop igen, nu som civila konsulter i näringslivet. De jobbar nu för varsin kapitalstark magnat, och den fråga som uppstår efter en stunds inledande avledningsmanövrar är om han och hon för egen räkning ska lyckas slå mynt av arbets-givarnas industriella hemligheter, och framför allt om de i så fall ska göra det tillsammans eller om någon av dem kommer att blåsa den andre.

Är attraktionen kärlek? Går kär-leken att lita på? Kommer de bägge att stå fast vid sina löften?

Scenerna mellan Roberts och Owen har var för sig en obestridlig elegans, men intrigens ideliga vändningar – han misstänker svek/hon misstänker svek – förvandlas snabbt till en rituell dansuppvisning som det blir svårt att engagera sig i. På så sätt blir Duplicity en visserligen flott men alltför självbelåten stil-övning.