Betyg: 4 av 6

53 scener från en barndom, så lyder undertiteln på Axel Danielsons dokumentärfilm om systersönerna Oskar och Gustav som han följt med sin kamera på den skånska landsbygden i hela tio år. Och det är just vad Pangpangbröder består av; 53 scener, kronologiskt ordnade men utan annan tydligt sammanhållande länk än just tidens obönhörliga gång. Den öppna strukturen ger betraktaren möjligheten att skapa sin egen berättelse utifrån bilderna.

En sådan berättelse handlar om vuxenblivandet: I filmens början är pojkarna nio år, självsäkra och sprängfulla av fascination inför tillvarons otroligheter; en dansande solkatt i ett tak, en missbildning på en hönsfot. Vid nitton är de tämligen förvirrade och loja inför vuxenlivet: vad ska man bli, vad vill man göra, måste man veta?

En annan är historien om manlighetens kris i Sverige i början av 2000-talet: hur unga pojkar i brist på mening fyller sina liv med riktningslösa, högljudda tidsfördriv i flock: tomgångskörning på moppe i lera, ändlöst kastande av sten mot rostigt metallskrot, skränsupande som slutar i spyor.

En tredje tänkbar berättelse är det ömsint närgångna porträttet av två tvillingbröder med delvis exakt samma, delvis totalt olika förutsättningar i livet: den ena kortvuxen, den andra normalväxt, den ena genomgår smärtsamma operationer, den andra springer ikapp med fåglarna över strandängen.

Den här öppenheten, tilltron till dels de 53 scenerna i sig, dels betraktarens tolkningsförmåga, tillhör filmens verkliga styrkor. Samtidigt rymmer den även ett vacklande mellan att å ena sidan konkret dokumentera två växande individer och å andra sidan skildra växandet som ett mer abstrakt fenomen. Det är en perspektivväxling som skulle kunna vara intressant och fruktbar men som här snarare resulterar i en vinglighet som föder misstanken att regissören inte vetat helt säkert vad han velat med sin film. Alternativt och i dubbel bemärkelse velat lite för mycket med sin film.