Webb-tv
Det förflutna har en märklig tendens att sammanflätas med nutiden. Fem människor blir i THE BURNING PLAIN varse om denna sköra balans.
Betyg: 4 av 6
De utgör snart en egen genre, episodfilmerna som berättas icke-linjärt och utspelar sig i gränslandet mellan USA och Mexiko. Och manusförfattaren Guillermo Arriaga, som regi-debuterar med The Burning plain, har skrivit dem nästan alli-hop: Älskade hundar, 21 grams, The Three burials of Melquiades Estrada och Babel.
När filmerna är som bäst är de lika tilltalande som Arizonabandet Calexicos musik eller den mexikanske författaren Carlos Fuentes romaner. Då blottlägger de frågor om etnisk identitet, klass och fattigdom som finns på var sida om den mentala och fysiska gräns som går igenom det karga och mycket filmiska landskapet.
The Burning Plain börjar någon helt annanstans, i ett kallt och stålblått Portland. En naken kvinna står i ett fönster och ser ut över ett industrilandskap. Sylvia (Theron), som hon heter, åker till sitt jobb och strax får vi se henne i rollen som den perfekta värdinnan på lyxrestaurangen där stråkmusiken ligger som en mysmatta över sorlet. Panoramafönstret vetter mot ett hav som rasande men tyst krossas mot klipporna. Man skall vara blind för att missa Arriagas presentation av en själsligt plågad kvinna. Men om -någon i salongen ändå gjorde det, så går hon ut för att ta en cigg och skär sig i benet med en sten. Sedan ligger hon med dagens andra man, en främling.
Så kommer de övriga berättelserna och karaktärerna; Salvador (Pardo), en tonårspojke som förlorar sin far vid mexikanska gränsen när denne är otrogen med en vit kvinna, Gina (Basinger), och deras husvagn exploderar; Ginas tonårsdotter Mariana (Lawrence); en mexikansk man som kraschar ett flygplan i ett sädesfält och hans unga dotter.
Robert Elswit, som fotograferade There will be Blood och där skapade ett fint möte mellan karaktärerna och naturen, har fått till något liknande här. Ständiga halvnärbilder på Theron, Basinger och den unge hunken Pardo (alla strålande) mot de olika ljuskvaliteter som finns i Portland och ökentrakterna – en färgrann filt i öknens gråblå gryningsljus har etsat sig fast på min näthinna – lyfter tillsammans med skickligt inramade landskap filmen.
Men jag måste erkänna mig lite allergisk mot pusselberättande episodfilmer: tids- och rumsuppluckring gör – i bästa fall – att man ser tillstånd på nya överraskande vis. I sämsta fall leds man inte inåt i berättelsen, utan för-söker lösa den som en ekvation (vänta, var det där ett tidshopp eller inte; betyder det att…?). Man tvingar på episoderna tematiska sammanhang som bara kanske finns där.
The Burning plain vacklar mellan de här positionerna. Filmen handlar om svikna barn och deras föräldrar. Ibland, som i fallet med Gina, skapas en intressant konflikt mellan hennes kärlek till familjen, och i behovet av en älskare som ser hennes sexuellt.
I andra fall – som i den klassiska kvinnostereotyp Sylvia får stå för, med sexmissbruk och självplågeri – blir det tröttsamt.
Samtidigt tycker jag att det är problematiskt att lyfta fram relationen mellan mörka män och vita kvinnor i film efter film, när den aldrig problematiseras. Här går den igen i relationer där dessa män är åtråvärda sexuella varelser som kan fylla en sida hos kvinnan som ingen annan kan. Det blir som om fattigdom och etnicitet är kryddor som utan -eftertanke skall ge autenticitet och djup åt relationsdramat. Och framför allt saknar jag efter alla dessa filmer mer centrala roller för de mexikanska kvinnorna – som vi det här laget måste vara de fattigaste och mest svikna i filmens värld.
