Betyg: 4 av 6

Även gamla griniga surkart har en gång varit små och gulliga. Carl Fredrickson växer upp under 1930-talet och dyrkar journalfilmernas äventyrare som åker luftskepp till Sydamerikas djungler. Unge Carl hittar en själsfrände i busiga Ellie; de gifter sig, drömmer om farofyllda djungelexpeditioner, men livet svänger av i en annan riktning.

Carl och Ellie lever stillsamt och ofrivilligt barnlöst, och plötsligt en dag är det slut. En ensam och åldrad Carl blir allt mörkare till sinnes. När vräkning och institution hotar, blåser han helt enkelt upp tusentals ballonger med helium och flyger iväg med huset söderut, mot det där vattenfallet i djungeln de alltid drömde om. Med på färden följer en fripassagerare, en knubbig scoutgosse som måste hjälpa en pensionär för att komplettera sin samling av märken.

Denna första halva av Upp är helt ljuvlig: originell, infallsrik och charmig, och liknar ingenting annat man har sett. När det sedan vankas äventyr på riktigt, kommer konventionerna ikapp berättelsen. Det raffel som erbjuds är godtagbart men inte spektakulärt, inte ens i 3D. Och det går förstås som det måste: gammal grinolle och enerverande lillkille finner varandra och hjärtevärmande gemenskap under resans gång.

Våra kloka vänner på Pixar överdoserar dock aldrig med sockret, så även om jag själv föredrar Superhjältarna och Råttatouille lyfter jag gärna på mössan och gratulerar. Upp är, precis som filmens huvudpersoner, ett osannolikt men vinnande koncept.