Betyg: 3 av 6

Titanen Prometheus nedsteg från Olympen till en jungfrulig jord och skapade den första människan av lera och en improviserad repertoar av färdigheter och egenskaper, hämtade från djuren i naturen. Men inte nog med detta; han lärde dem (oss) även att använda redskap, domesticera djur och växter och diverse annat smått och gott. Ja, och så gav han oss elden också, vilket Zeus tyckte var att ta givmildheten litet väl långt.

Mänskligheten: ett gudomligt experiment i oklart syfte. Tanken ligger till grund för Ridley Scotts nya äventyr i science fictionbranschen. Darwin hade alltså fel, arterna har inte alls utvecklats gradvis genom naturligt urval, åtminstone inte vår art. Det var istället en muskulös herre från yttre rymden som drack något obehagligt och skänkte jorden och oss sina arvsanlag i och med att hans kropp föll i bitar som föll i ett vattenfall. Detta skildras i filmens daggfräscha inledningssekvens.

Noomi Rapace spelar Elizabeth Shaw, en forskare som tror sig veta hur det ligger till. Hon har nämligen sett grottmålningar av muskulösa herrar som pekar mot stjärnorna. Ja, vad förslår all ackumulerad dokumentation av evolutionsprocessen mot något sånt?

Hon finner en trosfrände i en åldrad mångmiljardär (spelad av en hårt maskerad Guy Pearce, fanns det inga riktiga åldringar att tillgå?), föga pigg på att dö, och via ett snabbt klipp befinner vi oss på rymdskeppet Prometheus. Elizabeth och hennes medresenärer håller på att tinas upp ur sin mångåriga dvala av en tjänstvillig robot (Michael Fassbender). Det är snart dags att landa för att få svaren på existensens grundläggande gåtor.

Och ungefär här har vi befunnit oss tidigare, nämligen i Stanley Kubricks 2001, även om obalansen mellan science och fiction inte var fullt lika spektakulär i det fallet. Återigen är vi alltså ute i rymden för att utkräva en förklaring. Varför finns vi? Men Ridley Scott är en filmare av ett helt annat temperament än Kubrick, och Prometheus är avgjort mer av en snackis än en klassiker: här vilas inte i tystnader eller visuella kompositioner, här ilas istället mot raffel och monstruösa konfrontationer. Mottagandet av mänsklighetens sändebud blir nämligen inte särskilt varmt.

Konsekvensen blir att Prometheus är en film man ser med spända och höggradigt stimulerade sinnen, men med intellektet i allt väsentligt frånkopplat eftersom den själv snabbt dumpar sina genanta idéer som vore de externa bränsletankar som har tjänat sitt syfte. Vilket, vid närmare eftertanke, är exakt vad de är. Men det gör också att all reflektion så småningom måste dö ut av bränslebrist alltmedan ett komplex av fysiska konflikter rusar vidare genom den tyngdlösa tomheten tack vare upparbetad rörelseenergi. Prometheus är en sexig bimbofilm: snygg och dum.

Men den är onekligen genomgående mycket snygg, och inte i avsaknad av en mörkt ironisk humor, ofta uttryckt som referenser till Scotts egen rymdskräckis Alien från 1979. Här är gott om främmande organismer som gärna vill tränga både in i och ut ur människokroppar under uppseendeväckande och ganska äckliga former.

Noomi Rapace har å ena sidan den litet otacksamma uppgiften att gestalta den storögda troskyldigheten, men Elizabeth Shaw är ingalunda något våp, och Rapapce får, å andra sidan, utstå hårda prövningar och göra en fantastisk scen i god Alienanda som jag inte här och nu vill avslöja för mycket om. Hon går stärkt genom stålbadet.

LÄS OCKSÅ: ”Rymden behöver en Salander”