Betyg: 4 av 6

Och det var nog meningen också. There will be blood har alldeles uppenbart stora ambitioner och använder stora gester. Den brottas med stora teman som girighet, svek och rovdrift, framgångens pris och ensamheten på toppen, människans kamp med elementen och motsättningen mellan kapitalet och religionen. Om man tror sig ana att det är det är det moderna USA i all dess prakt och all dess misär som vecklar ut sig framför ens ögon, är man nog inte helt fel ute.

Men prakten överskuggas av misären. Det är en i flera bemärkelser mörk historia om det svarta guldet som vid tiden för det förra sekelskiftet sprutar upp ur Kaliforniens steniga ökenlandskap och tänder febriga drömmar om en frälsning från det eviga slitets tröstlösa helvete. De dyrbara dropparna faller dock bara i det samvetslösa fåtalets händer och gör inte livet lättare för det lottlösa flertalet, vars enda återstående hopp står till predikanters fagra tal om syndernas förlåtelse och det milda ljuset på andra sidan.

Filmen är fascinerad av den fysiska och riskfyllda mödan med vilken jorden berövas sina rikedomar. Seniga, smutsiga manskroppar ansträngs till det yttersta. Marken är hård och motsträvig. Stegpinnar ger vika och borrkonstruktioner faller samman. Konturlösa människor lemlästas och dör i gyttjefyllda hålor.

Huvudpartiet i There will be blood skildrar hur den slipade Daniel Plainview efter ett tips anländer till ett fattigt litet samhälle, köper upp all mark han kommer över och börjar borra efter den olja som alla vet finns där men som ingen annan än han är vare sig driftig eller resursstark nog att göra anspråk på.

Till sin hjälp har han en några år gammal pojke som han påstår är hans son. Som familjeman vinner han så mycket lättare förtroenden och förhandlar till sig sina avtal så mycket billigare. Ingen kunde bry sig mindre om affärsetik än han.

Det är, som alla skriverier inför helgens Oscarsutdelning har förkunnat, Daniel Day-Lewis som gör Plainview, och det är med honom filmen både står och till slut också i viss mån faller. Han är verkligen inte främmande för de stora gesterna.

Med en röst mörk och skrovlig som den knaggliga terrängen hotar och manipulerar han sig till det han betraktar som sitt i kraft av just sin kraftfullhet. Omvärldens åsikter registrerar han överhuvudtaget inte. Han har ingen och bryr sig om ingen människa utom den där pojken. Vilket trots allt gör honom sårbar. Exakt hur sårbar, och kapabel till exakt vilka grymheter, framgår först i slutscenerna.

Ett problem med Day-Lewis vulkaniska agerande är att det slukar allt befintligt syre. Det blåser framför allt den späde Paul Dano, i rollen som Plainviews prästerlige antagonist, fullständigt av banan, vilket gör att den konstfullt konstruerade konflikten dem emellan förlorar mycket av sin dynamik.

Och när man förmår flytta blicken från Day-Lewis och börjar leta efter själva berättelsen, går det inte att blunda för att den i viktiga avseenden befinner sig kvar på skisstadiet. Han blir för mycket av en ropande röst i öknen, ett avgrundsvrål utan resonans i någon sorts kontext.

Som hantverk och filmkonst är det här i långa stycken hypnotiskt. Men There will be blood är också en film som lite för tidigt är lite för övertygad om sin egen storhet och som paraderar mer än den växer inför våra ögon.