Betyg: 2 av 6

Nobels Testamente, en filmatisering av Liza Marklunds senaste kioskvältare om journalisten Annika Bengtzon, marknadsförs som ett verk av producenterna bakom Millennium. Det är därför på sin plats med en stilla undran: varför har dessa då inte lärt sig av framgångarna?

Filmen tar sin början när Bengtzon (Crépin) bevakar Nobelfesten och blir vittne till en kallblodig avrättning. Hon beläggs med yppandeförbud – naturligtvis en katastrof för en person som beskrivs som ”löpsedelskåt” – men kan ändå inte låta bli att snoka.

Jag var måttligt imponerad av Män som hatar kvinnor, men kan se vad som gjorde berättelsen framgångsrik: en touch av mysterium med sadistisk skruv och en samtidskritik med historiska rötter, som liksom en viss karaktär bröt av mot dussindeckaren.

Rota i genrens succéer och du ser likheterna. Visst, jag hade inte väntat mig stordåd av Nobels testamente, men känner mig mer snuvad än när jag ser Beck, Wallander eller Huss. Filmen förbigår nämligen slött det som titeln antyder och intrigen så lätt hade kunnat göra något av: Alfred Nobels testamente blir en fotnot – lite som om mysteriet i Da Vinci-koden hade utgjorts av en kamerasvepning över Mona Lisa.

Det blir inte bättre av en blodfattig sidointrig om Bengtzons dagishämtningar; den ska väl fördjupa karaktären men drar ner tempot och möjliggör enbart för Malin Crépin att lägga till ett ansiktsuttryck (bekymrad) till de två övriga miner hon får användning för.

Formmässigt vill filmen andas lyx, men innehåller så mycket flygfoto över Stockholm att man mest undrar hur kraftig helikopterrabatten var och hur stor del av budgeten som turistbyrån stod för. Ljudspåret är en sörja av tjatig, opersonlig stämningsmusik, något Peter Flinth etablerade som sitt auteursignum i Arn.

Och när man i en film om en besatt journalist till och med struntar i att kopiera det snygga grävande som kom till sin visuella rätt i just Män som hatar kvinnor – ja, då blir jag förbannad och hoppas att nästa inhemska framgångssaga handlar om en arg redaktör som rensar upp i en deckarindustri som blivit girig och lat.