Betyg: 4 av 6

Isdraken bygger på Mikael Engströms Augustnominerade ungdomsbok från 2007. 11-årige Mik har vuxit upp med en gravt alkoholiserad far och storebror. Han försöker, som barn till missbrukare och psykiskt sjuka brukar, styra upp och ta ansvar, medan storebror hanterar pappa genom att hata honom. När vi kommer in i berättelsen rasar den lilla familjen, i ett miljonprogram någonstans i Stockholm, sönder. Mik placeras hos sin bohemiska faster i norrländsk glesbygd. Han börjar rota sig, men får han stanna?

Martin Högdahl har tagit tillvara på allvaret i förlagan men också ansträngt sig för att kidsen ska orka sitta kvar. Hårdrock – pappas musik – får illustrera kaoset. Miks nya kompisar i den idylliska byn introduceras med en snutt gangsta-rap så fort de syns i bild. Gängets ledartjej har tilldelats magiskt realistiska drag hämtade från kampsportsfilmer. Det kanske livar upp, men det är lite ängsligt att överlasta den i sig starka historien med en massa attribut.

Den hotfulla vuxenvärld som Mik alltjämt utsätts för – socialarbetarna, Svenne Banan-familjen som anses kunna erbjuda ett lämpligare fosterhem – skildras med en befriande humor, utan vilken vi hade kunnat halka ner i ren tragik. Och Martin Högdahl tillåter historien att få göra riktigt ont ibland. Han drar starka prestationer ur Philip Olsson och Vincent Grahl som spelar bröderna.

Ett plus för de fina undervattensscenerna.