Betyg: 4 av 6

Den turkiske regissören Semih Kaplanoğlus trilogi Ägg (2007), Mjölk (2008) och Honung har rönt stor uppmärksamhet på den internationella festivalscenen; i vintras belönades Honung – den första av filmerna som får svensk distribution – med Guldbjörnen i Berlin.

De är baklängesberättade utsnitt ur ett liv, eller ur en vandrande själ (eftersom filmerna eventuellt utspelar sig parallellt i tiden). I Ägg återvänder den medelålders poeten Yusuf till den turkiska landsbygden efter sin mors död. I Mjölk kliver han in i vuxenvärlden, och blir konstnär. Honung handlar om hur den sexårige Yusuf (Altas) börjar i skolan. Han bor i en stuga i skogen med sin far som är biodlare och modern som sköter hemmet. Efter en serie drömmar börjar Yusuf stamma och pappan försvinner.

Honung är förvisso en finstämd skildring om hur barnet kliver ur familjesfären, dess språk och relationer, och ska socialiseras i skolan. Den utspelar sig i ett idylliskt landskap, fyllt av säreget ljus och lyriska naturfoton – smala stenbroar mot stålgrå skyar och barn i famnen på en Antichrist-skog om natten.

Vackert så det förslår, men under ytan också ganska stumt. För en film som Honung sätter fingret på problemet med dagens svenska biografkultur, där kontinuitet och uppföljning av festivalvärldens auteurer är snudd på obefintlig.

Styrkan och djupet i barnets betraktelser och intryck finns nämligen främst i relationen till de övriga filmerna. Personligt och utan övertydlighet kopplar Kaplanoğlu i trilogin ihop Yusufs barndom med hans vuxna blick och minne. Samtidigt som han berättar om ett förvandlat samhälle där traditionella yrken och deras närhet till naturen gett vika för modernitet.

I Yusuf skildras det som en splittring. En förlust eller bortträngning av barndomen, fadern och naturen. Poetens språk, som vaknar i Honung, är till lika delar kilen som separerar från ursprunget, som en jakt på detta ursprung.

Om det vittnar inte minst filmernas symboliska navelsträngstitlar: I Mjölk lever mor och son på att sälja mjölk från egna kossor i skuggan av snabbköp som skjuter upp kring dem; Yusuf etablerar sig som poet och inleder relationer, men är svartsjuk på modern.

De röda trådarna går fram och tillbaka, alltid med kopplingar till traditioner som en gång var centrala. Den vuxne mannens ångestattack inför åsynen av en repslagare i Ägg blir förståelig – och drabbande för en själv som åskådare – först när man i Honung ser repets betydelse för fadern. Och när Yusuf som medelålders Istanbulbo vill vägra mammans sista önskan om ett djuroffer, då antar det sina rätta proportioner i skenet av hur religionen är invävd i kvinnornas liv i den senaste filmen.

Kaplanoğlu berättar med stram realism. Hans filmer innehåller knappt någon musik och få klipp. Men just därför kommer han också undan med antydningar och symbolik som annars skulle hamna i facket för det klyschiga. Det stör därför inte det minsta när trilogin i Honung sammanfattas av en underskön bild där barnet, som snart ska bli poet, försöker fånga månens spegling i en spann med vatten.