Liten film-quiz: vad har titlarna Smart Money (1931), Ziegfield Follies (1946) och Heat (1995) gemensamt? Jo, de innehåller alla unika parningar av distinkta skådespelare inom sina respektive specialområden, i turordning gangsterikonerna James Cagney och Edward G. Robinson, musikallegenderna Fred Astaire och Gene Kelly samt metodmästarna Robert De Niro och Al Pacino (Righteous Kill glömmer vi).
The Ides of March sällar sig nu till den klubben när Philip Seymour Hoffman och Paul Giamatti, två av vår tids finaste scentjuvar, agerar kampanjledare på var sin sida i en presidentkandidaturskamp som blir till smutsigt spel. Det gnistrar om de två, buttert skärskådande varandra bakom scenen när deras uppdragsgivare debatterar uppe i rampljuset. Att regissör George Clooney väljer att sätta sin egen karaktär, demokratkandidaten Mike Morris, i bakgrunden, är ett klokt drag i denna politiska thrillersatir av känt snitt. Men även om Clooney och manusförfattaren Grant Heslov (som också skrev Good night, and good luck, en vassare film) inte tillför genren något nytt (sexskandal och ryggdolkar är välbeträdd mark) så guldkantas scenariot av sin ensemble, där även Marisa Tomei, Evan Rachel Wood och Ryan Gosling har gedigna roller att sätta tänderna i.
Saftigt skådespeleri återfinns även i Carnage, en riktigt lyckad filmatisering av Yasmina Rezas roliga och hyllade pjäs Massakerguden, i regi av Roman Polanski (ej närvarande i Venedig) och med Jodie Foster och John C. Reilly på den ena och Kate Winslet och Christoph Waltz på den andra sidan när två föräldrapar drabbar samman över ett slagsmål mellan deras respektive söner. Saltsyran yr genom luften när den dysfunktionella kvartetten skapar ljuv musik via virtuosa uttolkare.
Roligt är det också ofta när Sigmund Freud tittar fram på en filmduk. I David Cronenbergs A dangerous method spelas den färgstarke psykoanalytikern av Viggo Mortensen, men det är hans lärjunge Carl Jung (Michael Fassbender) och deras gemensamma patient, sedermera kollega, Sabina Spielrein (Keira Knightley), som är i fokus. David Cronenberg och manusförfattaren Christopher Hampton har tagit del av brevväxlingar mellan Spielrein och Jung och via dessa återskapat skeenden som i början av 1900-talet ledde till revolution inom psykologin men också personlig turbulens, inte minst när Jung och Spielrein inledde ett fysiskt förhållande av sadomasochistisk prägel. Det är stringent skildrat med stor omsorg ägnad åt diverse laboratorieutrustning och andra pinaler som våra doktorer har stående på sina kontor (Freuds afrikanska fruktbarhetsskulpturer är ganska många och rakryggade). Faktiskt kunde filmen vara lämplig som skolmaterial på gymnasienivå. En topplös Knightley som får smisk av en sträng Fassbender är kanske i överkant men de scenerna är ganska få och korta.
Två auteurer och en filmstjärna med klar regitalang har tillfredsställande inlett årets Venedigtävling. Dessutom har en inflytelserik musikstjärna med (stora!) regiaspirationer gått upp till examination. W.E. är en personlig hyllning till äktenskapet mellan kronprins Edward av England och Wallis Simpson, en händelse som alltid fängslat Madonna. Resultatet har sina sidor. Någon stor personinstruktör är inte M (skådespelarna kallar henne så) men en visuell glossighet av skönt slag kan absolut inte förnekas.
