Betyg: 5 av 6
I familjen Vuillards enorma våning i Roubaix är det aldrig tråkigt. Här pågår ständigt någon uppgörelse eller försoning. Här diskuteras känslor och matematiska problem. Här läses romaner och lyssnas på musik. Här leks mystiska lekar i källaren och spelas teater. Och här konsumeras konstant: cigaretter, alkohol och mat. Men så är det ju också jul; excessernas högtid framför andra. Arnaud Desplechins film är dock ingen enkelspårig feelgood-julfilm. En julberättelse är snarare historien om en mycket trasslig familj som inte ens det kristna kärleksbudskapet kan bringa reda i.
Den tar sin början på sjukhuset och beskedet att Junon (Catherine Deneuve) har mycket kort tid kvar att leva. En ryggmärgstransplantation skulle möjligen kunna rädda henne, men en sådan är både riskabel och kräver en donation från en familjemedlem. Så drar det hela igång, och med enorm iver vecklar Desplechin fram lager efter lager ur familjens historia. Systern Elizabeth är kroniskt olycklig och uppfylld av en vrede hon inte förmår rikta åt rätt håll. Hennes son har nyligen haft ett psykiskt sammanbrott. Liksom även Ivan, Elizabeths bror, hade vid samma ålder. Ivan lever numera lycklig med hustru och två barn. Till skillnad från Henri, den tredje i syskonskaran. Han gör vad han kan för att leva upp till sitt rykte som svart får genom att supa och vara allmänt odräglig. Trots fejder och oförrätter bjuder Junon och maken Abel in till en gemensam jul, den första på många år och kanske den sista.
Här öppnas dörrar till världar som är välbekanta men aldrig slutar att fascinera och ytterst sällan skildras med sådan rikedom på filmduken. Vi erfar sorg och glädje som om vi var del i familjen Vuillard.
Vi anar dolda tyrannier, maskerade martyrium, välbevarade hemligheter. De många nyanserna i relationerna, de oräkneliga detaljerna i det kärleksfullt inredda, nästan organiskt levande, hemmet och de otaliga stämningsskiftningarna kring matbordet motsvaras av uppfinningsrik formmässig variation.
Filmen utspelar sig under bara några dagar, men komplexiteten ger den en närmast episk prägel. Med en sällan skådad och obönhörligt smittsam energi blir denna julberättelse – längden till trots – inte tråkig en sekund.
