När massakern utbröt i Rwanda 1994 evakuerades de vita snabbt. Hugo Dancy spelar den unge entusiastiske läraren Joe Connnor, som ställs inför ett livsavgörande val.
Betyg: 4 av 6
Folkmordet i Rwanda 1994 gnager fortfarande i det västerländska samvetet, med allt rätt. Vi lät 900000 människor mördas utan att ingripa, tvärtom drogs de FN-trupper, som fanns i landet och hade kunnat förhindra massakern, tillbaka. Deras uppdrag var att övervaka freden, inte genomdriva den som den belgiske befälhavaren i Shooting dogs uttrycker det i filmen. Han kunde beordra sina soldater att skjuta hundar som åt på lik, men inte skjuta dem som mördat människorna.
Historien om västerlandets svek i Rwanda har skildrats tidigare i spelfilmsform i den utmärkta Hotell Rwanda. Den slutade ”lyckligt”. Människorna som barrikaderat sig på lyxhotellet Mille Collines i Kigali under den rådige hotellföreståndaren Paul Rusesabaginas ledning, överlevde.
I Shooting dogs, som också bygger på en verklig händelse, står en katolsk skola, École Téchnique Officielle, i centrum. Den leds av en präst, fader Christophe, baserad på verklighetens fader Vjeko Curic. John Hurt gör honom till en luttrad men stoisk man som spetsar sina repliker med brittisk ironi. På skolan finns också hans motsats, en ung, nyanländ och entusiastisk lärare spelad av Hugh Dancy. En tv-reporter representerar den cynism som inträder när man sett för mycket. I Serbien kunde hon identifiera sig med de våldtagna och mördade vita kvinnorna. Här känner hon ingenting inför afrikanskorna. Vill bara därifrån.
När mördandet utbryter efter att presidentens plan skjutits ned, okänt av vem, och de regerande hutuerna gett mobben carte blanche att förinta ”kackerlackorna”, det vill säga tusierna, tar så väl vita som svarta sin tillflykt till skolan, eftersom den också hyser en belgisk FN-bataljon.
Men efter att Rwandas premiärminister kidnappats och dödats tillsammans med sin eskort av tio belgiska FN-soldater beordras FN-bataljonen vid skolan att dra sig tillbaka. Det har blivit för farligt för FN medan eleverna, deras familjer och lärare lämnas åt sitt öde. De vita har redan evakuerats.
Shooting dogs slutar inte lyckligt. Det filmen skildrar är de sista heroiska räddningsinsatserna av människor som litar till sin kristna tro, innan det slutgiltiga mörkret faller. Att göra väpnat motstånd mot en armé av machetebeväpnade, påtända, blodbesudlade mördare tycks inte ha föresvävat dem och var kanske inte heller möjligt.
Hotell Rwanda är skickligare gjord och mer blodisande spännande än Shooting dogs men skildrar ändå ett undantag – människor som räddas. Shooting dogs är inte lika konsekvent och effektivt berättad, men ligger närmare den fasansfulla verkligheten.
Över 2000 människor mördades i École Téchnique Officielle. De få som undkom blodbadet möter vi i filmens eftertexter som statister och medverkande bakom kameran. Det blir en stark påminnelse inte bara om de döda utan om också om dem som ska leva vidare med minnena av utplånade älskade, vänner och familjer.
Frågan är bara vad vi har lärt av Rwanda. Just nu pågår en upptrappning av inbördeskriget i Darfur i Sudan som på ett kusligt sätt påminner om det som hände i Rwanda utan att västvärlden tycka ha kommit en millimeter närmare en lösning.
