Betyg: 3 av 6
En silverfågel med röda kanter som blixtrar i solen över pastellfärgade molnbankar är en upplyftande syn. Och den blir inte mindre lockande av att det är Hilary Swank som sitter vid spakarna som den legendariska Amelia Earhart i sin Lockhead Electra på väg jorden runt.
Regissören Mira Nair tar till samma grepp som Jan Troell i Så vit som en snö, om vår berömda svenska aviatris Elsa Andersson, och låter oss se hjältinnans liv i tillbakablickar på väg mot den slutliga utmaningen. Om Amanda Ooms som Elsa Anderson var ödestyngd redan från början är Hilary Swanks Amelia desto mera förtröstansfull och säker på sin sak.
Swank är som klippt och skuren för rollen – okonventionella pojkflickor har ju blivit något av hennes specialitet efter rollen som transsexuella Brandon Teena i Boys don’t cry och boxaren i Million dollar baby. I rollen som den kortklippta och osminkade Amelia sitter Swanks vackra och kraftfulla underbett perfekt.
Tyvärr verkar inte Mira Nair vara rätt regissör för filmen. Den egenart hon visade upp i den indiskbaserade trippelsuccén Saalam Bombay!, Mississippi Masala och Monsoon wedding har inte kommit till sin rätt i hennes helamerikanska filmer.
Felet med filmen om Amelia är att den trots sitt dramatiska innehåll förblir så spänningslös. Richard Gere spelar Amelias supporter och man George P Putnam, en pr-agent med näsa för att skapa rubriker, alltid lika leende, alltid lika välklädd, alltid lika vänlig och förstående, någon gång oroad framför telefonen.
Visst, lite putt blir han när Amelia skaffar sig en älskare, en snabbt förbiskymtade Ewan McGregor med stirrig blick som Gene Vidal, miljonär och pappa till författaren Gore Vidal, som vi också får se som liten pojke. Maken Mr Putnamn blir som sagt lite putt, men det går snabbt över. Så gör även Amelias kärlekshistoria med Vidal. Det är som om regissören ville dra en anständighetens slöja över kärleksrelationerna.
Ändå deklarerade Earhart redan från början att hon inte tänkte finna sig i några äktenskapliga bojor utan att livet gick ut på att levas. Den enda konflikt som filmen betonar är den att Amelia för att kunna finansiera sina flygningar måste göra reklam bland annat för resväskor, vilket hon inte gillar. Men det känns som ett överkomligt offer med tanke på hur dyra flygplan är, särskilt om de går sönder.
Amelia Earhart såg inte andra kvinnliga flygare som konkurrenter utan som kolleger. Där var hon en riktig feminist. Hon var också framsynt genom att inte bara uppmuntrade kvinnor att bli piloter utan också människor i gemen att våga åka flyg istället för att ta tåget.
Mest utdelning ger långflygningarna som Amelia Earhart gjorde först över Atlanten och sedan jorden runt med en skicklig navigatör vid sin sida. Hon var ingen våghals utan ville vara ordentligt förberedd och verkligen klara av det hon hade föresatt sig. De rent praktiska problemen ombord på ett plan i tjugo timmar, som man ju kan undra över, får vi inte veta något om.
Lite svett i pannan får Swank, men lockarna är alltid på plats. Allt i filmen är i sådan ”mint condition”, från kläder till inredning och från människor till flygplan, att det hela till sist ger känslan av att se vaxfigurer röra sig på ett museum.
Den riktiga Amelia Earhart, som hon skymtar fram på några journalbilder mot slutet av filmen, och som Hilary Swank definitivt är en avbild av i fråga om utseende och kroppskonstitution, är en kvinna med rufsigt hår och skrynkliga kläder men med ett jättestort lyckligt leende. En kvinna som verkade leva till hundra procent.
