Betyg: 4 av 6

Dramakomedin The informant! är hans tredje svenska biopremiär i år – efter de två biografiska eposen om Che Guevara – men fjärde om man räknar det experimentella dramat The Girlfriend experience som visades på Stockholms filmfestival. Samtidigt får man inte intrycket att filmer som The Informant! – eller för den delen Oceans Eleven – enbart handlar om att få in pengar så att han kan ägna sig åt att göra Tarkovskij-remakes; Soderbergh är en alldeles för skicklig regissör för den saken och även Hollywood-projekten har sitt bultande hjärta. Denna gång stavas det Matt Damon.

Visst har jag skrivit det förut, men det tål att upprepas: Damon är sin generations minst karaktärsfulle Hollywoodskådespelare. Han har inte George Clooneys hakparti, Russell Crowes kroppsbehåring eller Jim Carreys töjbara komediantdrag. Men det har ibland sina fördelar att vara mannen utan tydliga fysiska egenskaper: vem skulle annars göra sociopater som Tom Ripley, agenter med utsuddat minne som Jason Bourne eller skrivbordsmördare som CIA-agenten i Innersta kretsen?

Soderbergh har tagit fasta på den här kvaliteten i The informant! som är baserad på en verklig historia.

Här spelar Damon Mark Whit-acre, en beige mellanchef i jordbruksindustrin som blir informatör åt FBI för att avslöja att hans företag medverkar i priskarteller – en så kallad whistleblower. Men vad det lider inser omgivningen, och vi, att det döljer sig mer bakom masken än en ärlig man i en ond företagskultur.

Soderbergh använder Damon som en palett för våra föreställningar och lockar oss att tro på Whitacres perspektiv genom att lägga hans tankar, vardagliga iakttagelser av omvärlden, som berättarröst. Är han naiv? Sjuk? Slug? I relationen mellan Damons förmåga att skapa en trovärdigt grå, till synes dum, småtjock kontorsnisse (komplett med mustasch, sidbena och pilotbågar) och Soderberghs regi som i scen efter scen avslöjar tillräckligt lite, utvecklar sig filmen till en absurd, underhållande och rätt tragisk härva där det är svårt att veta vad som är sanning eller lögn. Kommer det snart – som i alltför många filmer av det här slaget – en (o)väntad vändning?

Den stora bristen i The Informant! är att ämnet – priskarteller i lysinbranschen! – och alla turer kring det på pappret är rätt trista. Men Soderbergh har inte bara en känsla för berättarrytm utan förstår också värdet av stilig estetik. För trots att filmen utspelar sig under tidigt 1990-tal så skriker den i allt från förtexternas typsnitt till tv-deckarmusiken och de svarta FBI-bilarna – ja, till och med i titelns utropstecken – av 60- och 70-tal. Det är så att man ibland undrar om det hela är en spin-off på Spike Jonze Beastie Boys- video Sabotage, riktad till Handelselever.