Webb-tv
Med Flamingokvintetten, Bert-Bennys, Chiquita med flera När klasskompisarna fått moppe och börjat supa sig fulla, startade filmaren Joakim Jalin som 14-årig trummis, ett eget dansband.
Betyg: 3 av 6
I teorin är det fantastiskt att få se dokumentärfilm på biograf i utarmade blockbustertider. Men: filmerna måste hålla en teknisk kvalitet som gör dem bättre på stor duk än i tv-rutan – vilket tyvärr ytterst sällan är fallet med de många svenska dokumentärer som visas av framför allt Folkets bio.
Den här problematiken präglar även Joakim Jalins personliga film om den svenska dansbandsepoken, Får jag lov – till den sista dansen?. Filmmaterialet består till stor del av intervjuer med grånade orkestergubbar och super 8-filmer från 70-talet. Dessa senare är i så undermåligt skick att de inte ens är charmiga, bara störande, och därför önskar jag att filmen visats direkt i tv där den skulle ha gjort sig bättre.
Filmens stora behållning är annars ett rörande porträtt av en åldrande man som lever halva året till sjöss och halva året som turnerande Flamingokvintett-fan tillsammans med sin hustru. Det är ett Sverige vi sällan ser på film, skildrat utan sentimentalitet men med mycket kärlek.
