Betyg: 5 av 6

När jag var liten fanns det ett klister som hette Karlssons och som i sin reklam hade en sturig åsna som förkunnade att alla använder Karlssons klister utom han själv, som alltså är en åsna. Idag finns Facebook, som används av mer eller mindre hela den uppkopplade mänskligheten av det enkla skälet att det är så användbart, vare sig man vill småskryta litet, trötta folk man känner med sina familje- eller partybilder, marknadsföra en produkt eller ett evenemang, eller helt enkelt bara konversera med människor som är utspridda i den analoga geografin.

Och det är väl bara trevligt? Åsnorna kan ju ägna sig åt något annat. Problemet är dock att när drygt 500 miljoner människor (and counting) använder sig av en och samma plattform för att knyta ihop sig och utbyta information med varandra, då blir denna plattform plötsligt – och få fenomen av globala proportioner har vuxit fram lika omtumlande plötsligt som Facebook – värd mycket pengar. Och mycket pengar innebär inte sällan infekterade konflikter.

Berättelsens nu i The social network, regisserad av David Fincher (Fight Club, Zodiac m m) och med manus av Aaron Sorkin (Vita huset, Charlie Wilson’s War m m), utspelar sig runt ett konferensbord där striden om de stora pengarna rasar. Somliga tycker att deras idéer har blivit stulna, andra att de har blivit ohederligt utmanövrerade av Mark Zuckerberg, vd i och grundare av Facebook, tillika världshistoriens yngste dollarmiljardär. Processerna handlar om vem som tänkte och sade vad när och vem som har rätt till vilka pengar, medan filmen handlar om något större: en genomgripande förändring av vårt samhälle och våra liv. Den omformulerar gamla frågor i en ny situation, dikterad av nya villkor.

Det börjar i ett smärtsamt nederlag: pojke uppvaktar flicka förgäves. Zuckerberg (Eisenberg), som är andraårsstudent på Harvard, må vara smart och rapp i truten, men han har inget vidare handlag med damerna. Inledningsscenens dejt slutar inte som han hade hoppats. Han och hon når aldrig varandra, han förstår inte alls vad hon vill ha och försöker vinna henne med det enda verktyget han har i sin låda, besserwissrigt ordvrängande. Sällan eller aldrig har väl en centralgestalt i en underhållningsfilm varit så helt igenom charmlös.

Men samma egenskaper visar sig vara vinnande på nätet. Hemma på rummet hämnas Zuckerberg genom att blogga elakt om den tillbedda och bygga en sida där hämmade olycksbröder kan hetsa upp sig över och sinsemellan ranka bilder av kvinnliga studenter, bilder som han hackar till sig ur universitetets fotokataloger.

Sidan blir så populär att Harvards nätverk kraschar. Nörden får sin revansch i form av högre status. Och det är bara början. Han är något stort på spåren och han kan knacka kod som ingen annan. Snart är han igång med sitt Facebook, som snabbt växer. Och snart har han sex med sin första nördgroupie.

Vad ska man då ta sig till med detta Facebook? Vad är det för något, egentligen? Hans medgrundare och finansiär Eduardo Saverin vill sälja annonser och tjäna tillbaka investerat kapital, men Zuckerberg lyssnar hellre till Sean Parker (Timberlake), sägenomsusad festprisse och medgrundare av Napster. Visst kan man dra in någon miljon på annonser, säger Parker, men en miljon är inte coolt. Vad som är coolt är däremot en miljard. Parker ser de vida vyerna och lockar den asketiskt fokuserade Zuckerberg till Kalifornien för att lägga i en högre växel. Energidrycken flödar.

Här finns många skarpa iakttagelser, många ironier. Ynglingen som bygger hela sitt makalösa framgångskoncept på digitala vänskapsband, förlorar själv sina fåtaliga vänner på kuppen. Filmens Zuckerberg är hänsynslös men å andra sidan inte girig. Det är inte pengarna som är grejen utan idén om hur virtuellt nätverkande skapar en ny social dynamik.

Zuckerberg ser de nya möjligheterna, de nya affärsmodellerna. Fincher och Sorkin ser att han ser och förmedlar sin skräckblandade fascination med virtuos elegans.