Webb-tv
Clint Eastwood är tillbaka såväl bakom som framför kameran i en berättelse om en krigsveteran från kriget i Korea, som när grannpojken försöker stjäla hans mest värdefulla egendom, en Gran Torino från 1972, bestämmer sig för att reformera tonåringen.
Betyg: 5 av 6
Gran Torino hade kunnat vara en liten film. En dussinfilm som spekulativt spelade på känslor kring de problem som anses uppstå i ”multikulturella” samhällen. En film som liksom många andra filmer sörjde den vite amerikanske mannens nergång och fall. Istället är Gran Torino en sjuhelvetes film. Och det beror helt och hållet på Clint Eastwood.
Det påstås att det här är hans farväl som skådespelare, och om så är fallet är Gran Torino den bästa sammanfattningen av en livsgärning som en legendarisk amerikansk skådespelare har fått chansen att göra.
Men det är också ännu en framgång för Eastwood regissören, en hantverkare som gör solida filmer där man i förstone knappt uppfattar varför de är så bra: Kameran är smidig, men utan att man ens tänker på inzoomningarna eller åkningarna. Den är där och fångar ansikten och händelser i rätt vinkel, på rätt avstånd.
Gran Torino handlar om Walt Kowalski, en äldre man spelad av Eastwood. Han är pensionerad från Fordfabriken och bor i ett slitet villaområde i Detroit. När filmen börjar har hans fru just dött och på begravningen skärskådar Kowalski ogillande sina överviktiga vuxna söner och deras prylbesatta barn. Sen blänger han argt på dem när de kör från vakan i japanska bilar.
Kowalski är den till synes siste vite mannen i kvarteret och hans grannar hör till Hmong-folket, en etnisk grupp från sydöstra Asien som stred på amerikanernas sida i Vietnam. Han har inte mycket till övers för dem, och de pratar inte mycket med främlingar. Kowalski sitter på sin veranda, dricker burköl och kommenterar morrande deras förehavanden.
Men när grannpojken Thao som initiationsrit i ett gäng försöker stjäla Kowalskis ögonsten, en Ford Gran Torino från 1972, dras han motvilligt in i ett krig mot det Hmong-gäng som styr kvarteren. De trakasserar Thao (Vang) och hans syster Sue (Her), och Kowalski blir deras beskyddare.
Eastwood biter ihop käkarna i sitt läderartade 78-åriga ansikte och ögonen brinner som kol i sina springor – precis som i så många filmer förut. Han drar än en gång på sig rollen av den ensamme hämnaren som löser konflikter med vapen och både Dirty Harry och Mannen utan namn flimrar förbi på näthinnan.
Men när dessa filmikoner, förebilder för den vita manlighet som dyrkar det tystlåtna, hårda och oberoende möter den Siste vite mannen i USA, spelad av samme skådespelare, då uppstår något mycket intressant. Kowalski är en dekorerad Koreahjälte som drar rasistiska skämt. Han tycker att grannskapets unge präst som vill prata om ensamhet, livet och döden – helt klart en representant för en ny manlighet – är en fjolla.
Men i avsmaken för de konsumtionsbesatta generationer av amerikaner som kommit efter honom, inser Kowalski att han har mer gemensamt med ”gulingarna” i huset bredvid – som uppvisar moral och värderingar och respekt för äldre – än med sin egen familj. Och snart inser vi att det manliga idealet om tystlåtenhet kanske inte var det bästa sättet för en generation av män som plågades av krigsminnen att ta itu med sina mardrömmar och bygga familj på.
Men vad Gran Torino främst handlar om framgår i en underhållande scen där Kowalski skall lära Thao att snacka som en riktig karl. Mellan ”rövknullande” hit och ”fitta” dit handlar alla förolämpningar om ursprung: det är polackjävel, italienare och irländare för hela slanten. Eastwood synliggör den vita europeiska underklass som en gång tog sig till USA och byggde upp den industrialism som Gran Torino-bilen är en blänkande symbol för – och pekar sedan på de nya invandrare som bygger landet idag.
Kowalskis insikter och uppoffringar är förvisso öppna för olika tolkningar beroende på hur man ser på samhället och politiken. Själv väljer jag att se Gran Torino som Clintans sätt att på ett underhållande och överraskande vis göra upp med ett gammalt USA – för att kunna gå in i ett nytt.
