Relationernas skalas fram som lager på en lök i Hirokazu Kore-edas nya film Still Walking. Det är inte svårt att lära känna och bli smått förälskad i familjen Yokayama, som står i filmens centrum.
Foto: Folkets Bio
Den japanska filmen har sina helt egna genrer. Kaiju är om monster som Godzilla och Yakuza - films om gangsters, kanske av/med Takeshi Kitano. Vad anime och j-horror är talar väl för sig självt och i jidai-geki handlar det inte sällan om samurajer. Till de mest firade hör shomin-geki , ungefärligt översatt filmer om människor som du och jag.
Dessa humanistiska familjedramer om olika sorger och glädjeämnen har devota beundrare bland västregissörer som Wim Wenders, Mike Leigh, Jim Jarmusch och Aki Kaurismäki. Till 50-talsmästarna hör Mikio Naruse och Yasujiro Ozu. Deras finaste barnbarn, i alla fall när han gör filmer som denna, heter Hirokazu Kore-eda.
Som sina berömda föregångare uppehåller sig Kore-eda vid det distinkt japanska, samtidigt som det hela blir ack så universellt. Vi har med andra ord inte alls svårt att lära känna och förstå –och bli smått förälskade i –familjen Yokoyama, just i färd med sin årliga sammankomst.
Det rör sig dock om varken helg eller födelsedag, utan en minnesdag för Junpei, i år firad för 15:e gången. Junpeis mor Toshiko och hans syster Chinami står i köket och lagar härlig mat medan de skvallrar om lillebror Ryota, nygift med änkan Yukari. Far Kyohei, familjepatriark och pensionerad läkare, småpratar med grannfrun som känner sig skröplig i värmen. I trädgården stojar Chinamis barn med deras far Nobou, en glad galosch som säljer husbilar och gillar snabbmat. Snart har också Ryota och Yukari, båda lätt nervösa, anlänt tillsammans med Atsushi, hennes tioårige son. Dagen fortskrider. Som lager på en lök skalas relationerna fram. En av många avsevärda kvaliteter med filmen är hur raffinerat dessa i all sin enkelhet avtäcks. Varför tar Ryota illa upp när den roliga majsincidenten kommer på tal, eller Yukari, när det inte finns pyjamas till Atsushi? Varför blir Atsushi så intresserad av husets piano? Vem är den klunsige odågan som kommer på högtidligt besök? Varför ber Toshiko de andra att vara försiktiga när de går ner till stranden? Vad hände egentligen med Junpei? Och vem vet vad människor gör av sina liv?
Allt, utom möjligen det sista, får vi svar på via ett lika innerligt som humoristiskt, till impressionistisk poesi förädlat scenario, uttolkat av en undantagslöst felfri ensemble.
Såväl film- som människovänner gör rätt i att söka upp Still walking på biografen. Detta är film som vi ofta bara har det lilla dvd-formatet till att avnjuta, och då ofta med engelsk översättning. Inget alls fel i det, men Stina Lorentz och Marianne Martys sympatiska svenska textning är lite lyx att ta del av. Och det är ju, 50-tumsskärmarna och deras mostrar till trots, på storduk som storverk ska ses.
En handfull små stillsamma sådana har Kore-eda nu framskaffat; Efter livet, Barnen som inte fanns och tvivelsutan Still walking, tillkommen efter det att regissören nyligen mist båda sina föräldrar. Han belyser vikten av att få sagt och gjort vad som borde sägas och göras medan tid är. Att vi sedan oftast upptäcker detta lite för sent är inget annat än en del av livet. Som för den skull ändå har en del gott att bjuda, för människor som både du och jag.
